Dagens Nyheter – 5 oktober 1868, sida 2

lille ryttaren och uppkastade honom på gräsvallen i modrens armar. Mercedes hade springande och under uppgifvande af höga rop uppmärksamt iakttagit detta lilla dramas alla vexlingar. Derefter samm Lucilio till Sqvilindra, nödgade henne att vända om samt förde djuret fullkomligt helbregda till stalldrängen. Husets alla invånare hade skyndat till stället vid den mohriska qvinnans rop, och alla intogos af rörelse, då de sågo henne under ymniga tårar omfatta Lucilios knän och framstamma en mängd tacksägelser på arabiska. Hon förundrade sig öfver att han ej svarade ett enda ord, ehuru han tycktes väl förstå språket, hvilket han också gjorde. Äfven markisen omfamnade Lucilio och hviskade dervid till honom: — Min stackars vän! för att ha blifvit så illa tilltygad af bödeln, är ni ännu en rask simmarel Gud, som vet att ni endast lefver för det goda, har velat göra ett underverk genom er. Men gå nu genast och byt om kläder; och ni, Adamas, låt den här lille stackaren, som ej tycks vara mera förskräckt än om han nyss stigit upp ur sängen, få någonting torrt på sig och bli uppvärmd på ett eller annat sätt. Jag vill att ni efter frukosten skall föra både mor och son till mig; snygga upp dem så godt ni kan. — Men hvar är herr de Villareal? Den föregifne Villareal hade gått in i slottet, der han, ensam i sitt rum, bad till den hämnande Guden, på hvilken han trodde, att han ej skulle allför hårdt straffa honom för den hätskhet, hvarmed han utan orsak önskat den lille ziguenarens död: Vi ha kallat barnet ziguenäre, för att göra såsom alla de andra, hvilka denna morgon omgåfvo den lillo; men då herr Bois-Dore efter