Dagens Nyheter – 5 oktober 1868, sida 2

Allt var emellertid ännu ej förloradt, och Lucilio sökte genom tecken förmå barnets moder att icke kasta sig i vattnet. Hon gaf ej akt på dessa tecken, utan gick ned öfver gräsvallen allt närmare intill kanalen ; markisen som såg huru faran växte, började då knäppa upp sin rock. Ingen anade hans afsigt utom Lucilio, som, sjelf fri från alla hinder, ögonblickligen störtade sig i strömmen och började raskt simma efter barnet. — Ack, den gode, präktige Giovellino! utropade markisen, hvilken i ögonblickets hänryckning glömde bort att begagna den franska öfversättning, som vanställde hans väns namn. DAlvimar inregistrerade i sitt minnes arkiv detta namn, och under det markisen gick fram till den mohriska qvinnan, för att lugna henne, qvarstannade han på bron, afvaktande med spändt intresse utgången af detta äfventyr. Detta intresse var ej ett sådant som hvarje oförderfvad menniska skulle ha känt vid ett dylikt tillfälle; och dock var spanjoren i denna stund intagen af den lifligaste oro. Det bekymrade honom föga, huruvida den stumme drunknade eller ej; och det förefanns ingen anledning att antaga det han skulle röna ett sådant öde; men han önskade att barnet skulle omkomma, hvilket åter var ganska möjligt. Han bad visserligen icke till Gud att denne måtte öfvergifva den arma varelsen; men han erfor allt tydligare att detta barn hos honom uppväckte en vidskeplig fruktan. — Om hvad jag nu känner är en uppenbarelse, tänkte han, så kommer mitt öde att i detta ögonblick afgöras. I fall gossen omkommer, är jag räddad: blir han åter räddad, då är jag förlorad. Barnet blef räddadt. Lucilio upphann hästen, fattade tag i den