Dagens Nyheter – 5 oktober 1868, sida 2

DE RASKA HERRARNE AF BOIS-DORE, Historisk roman af GEORGE SAND. (Öfversättning af PEHR EDVIN STENFELT.) (Fors, fr. föreg. nr) XV. Se här hvad som hade inträffat. Lycklig och stolt öfver att ensam få rida på en så stor häst, hade den lille ziguenaren öfvertalat stalldrängen att sjelf få styra Squilindra. Denna, som kände att en ovan hand böll i tygeln och som dessutom sporrades af do rörliga små fötterna, hvilka oupphörligen slogo henne i sidan, hade vågat sig för långt ut i vattnet, förlorat fotfåstet och simmat under bron. Stalldrängen ville skynda till gos3sens hjelp, men Pimante3, hvilken var försigtigare än sin kamrat, kunde ej förmäs till att gifva sig ut i det våta elementet. Den förtjuste gossen höll sig emellertid fast vid hästens mahn och uppgaf höga jubelrop. Emellertid gejorde modrens ångestskri den verkan på den lille, att han lugnade sig något; och han utropade på ett språk, som ingen annan än Lucilio kunde förstå: — Var inte rädd, mor; jag håller mig säkert fast! Men hästen hade nu kommit ut i den strida bäck, som försåg kanalen med vatten. Den tungfotade och flegmatiska Squilindra hade redan fått nog, och hennes vidt utspärrade näsborrar tillkännagåfvo att hon var illa deran samt sjelf börjat fatta3 af oro. Squilindra hade ej förstånd att vända om, utan simmade rakt fram mot dammen; och omöjligheten att der komma i land skulle tvifvalsntan uttönmma det stackars djurets sista rafter.