Dagens Nyheter – 3 oktober 1868, sida 3

0 SSA ANEA Hvarjehanda nyheter, God middag för godt pris. På en källare, der man äter bra, fastän der icke finnes ett så makalöst smörgåsbord som på Norges Vapen, kom cen dag in en herre, medelmåttigt elegant, och slog sig ned vid bista bordet för att ita middag. Han kunde ita, han. Han försmådde smörgåsbordet, han retade i stället aptiten med litet kaviar och rostadt bröd samt en siätherstenare i lafbriänvin. Sedan skred han till graflax, och denna gaf han engelsk porter att simma uti. Men för att förtaga bäskan deraf åt han grönbuljong, och enligt gammal god sed drack han derpå Julien Cabarrus, okunnig om att modet nu fodrar sherry på soppan. Så valde han en kötträtt och nöjde sig dertill med champagne, hvilket han äfven lät passera på kycklingen, förrådande härigenom sin dåliga smak. Slutligen gick han ända derhän i brist på takt att dricka rödt portvin till en pudding och attiäta russin och mandel i stillet för cakes och ost. Emellertid räknade uppassaren icke så noga med dessa fel af en kund som åt och drack så vildigt. I dessa bistra tider få källrarne inom tullarne annars vara glada när de hafva halfportionsoch sockerdrickskunder. i Också, nir notan lades fram för gästen, sade denne till uppassaren : Inte har jag några pengar. Det borde ni väl ha begripit, när ni såg mig äta och dricka så mycket som om jag inte hade sett mat på åtta dagar. Det uppstod ett kort, men häftigt, samtal med killarmästaren. Giisten försäkrade att han verkligen på åtta dagar icke hade ätit ett ordentligt mål och att han nu derför gjort ett som var grundligt. Han hoppades dessutom att han genom detta lurifaxeri, som var det lindrigaste brott han kunnat hitta på, skulle få ännu flera middagar kostnadsfritt — i fängelset. Och det fick han mycket riktigt. i Ett tet frisvelktalkel erbjöds nyligen Helsingborgs gatpojkar, då vallackaren Pihl var stadd på jagt i gatorna efter lösa hundar. Hah hade redan anammat 5 st. och äfven fått dem upp i sin vagn, der han bundit dem, då en samling gatpojkar och andra, till antal af 50 å 60 st., skockade sig omkring vagnen och under stoj och hurrarop började lösgöra den ene fången efter den andre. Slutligen återstod endast en stor svart pudel, och denne, som troligen redan i andanom anade den blodiga slagtbinken, tycktes ångerfullt och allvarligt sysselsatt med tankarne på ett förflutet lifs många synder och krumsprång, då ändtligen hans frilserman ankom och befriade honom ur dödens käftar, hvarefter hunden lopp bort under vildiga och ihållande hurrarop. Pihl var vid goda vätskor och svor och dundrade färfärligt öfver felslagna förhoppningar, och ju mera han visnades; dess roligare var det. Slutligen lemnade äfven han torget under väldiga hurrarop. Också em tröst. För att trösta f. d drottning Isabella i hennes nuvarande stillning — berittar Gawlois — har påften siändt henne ett egenhändigt bref jemte sin välsignelse. ILyktans ursprung. Redaktören af en tidning i franska staden Dijon har tagit i betraktande lemningarne af det hotell som tillhört Guw de Rochefort, herre till Pluvault, som var råd och kammarherre hos Carl den Djerfve, president i parlamentet i Dijon 1482 under Ludvig XI och rikskansler under Carl VIII, och som dog ix 1507, efter att hafva, såsom en biograf säger, uppehållit kronans värdighet på ett sätt, som gör hans minne odödligt. Den nu lefvande afkomlingen af herren till Pluvault, Henri Rochefort, utgifvare af Lyktan, har i våra dagar ett sätt att uppehålla kro-; nans värdighet, som mycket svagt påminner om håns stamfaders. När man tagit lemningarne af hotellet i betraktande, säger deras beskrifvare, och vänder sig om för att gå, blir man plötsligt varse någonting ovanligt framför sig — det är en ofantlig lykta af sten, 10 fot hög. Denna monumentala lykta står på trappan till hotell Rocheforts torn; den är liksom kronan på verket, den står der som en hemlighetsfull sinnebild. Och är det icke besynnerligt att den till formen helt och hållet liknar lyktan i Henri Rocheforts veckoskrift. Det fattas bara det tända ljuset. Den gamie herren af Pluvault kan ligga lugn i sin graf: hans ätteläggs Lykta saknar icke ljus som både brinner och bränner. Ansvarig utgifvaro och redaktör: Rudolf Wall (träffas kl. 2—3 e. m. på tidningens byrå