Dagens Nyheter – 3 oktober 1868, sida 1

VALL VIvVU Mal llD MUPLIDLANT, avv 21 Ak ALC UN höra den värdige Gudsman, som var anlitad om förrättningen, säga henne att detta lilla barn -— så oskyldigt i hennes ögon! — var orent och besmittadt med synder och fördenskull stadt under djefvulens våld och fördömelsen. Var hon nog stark att uthärda detta skakande uttalande, som måste bringa henne till tvifvel om Guds allmakt liksom om Hans godhet, borde hon icke förmått att motstå den förfärliga inverkningen af den värdige Gudsmannens dernäst följande högtidliga besvärjelse, uttalad till det lilla barnet, liksom vore det besatt af en Belzebub: vik här ifrån, du orene ande, hvilken besvärjelse fullbordades genom korstecknet i barnets ansigte och bröst. Det ansågs ej säkert att icke den späda varelsen ändock hade f—n i kroppen, så att alla de närvarande måste bedja till Gud, att Han måtte rifva sönder all djefvulens band, där han (eller hon) är bunden med. Besvärjelsen fortsattes derför med förnyad kraft, och medelst orden: Jag besvär dig, du orene ande, — — — att du viker ifrå denna Jesu Christi tjenare. Det var vid denna besvärjelse som, enligt traditionen, en af faddrarne vid en kristning tog uppmaningen! åt sig och gick sin väg. Men enligt handboken skulle faddrarne stanna qvar, ty först härefter skulle de träda i verksamhet. Den från 1690 till början af 1820-talet gällande kyrkohandboken föreskref nemligen: När barnet hålles vid Funten, frågar Presten efter barnens namn, och Faddrarne säga namnet. Sedan spör Prästen: N. Afsägst du djefvulen? Faddrarna svara på barnsens vägnar. Ja. Och alla hans gärningar? Svar: Ja. Och allt hans väserde? Svar: Ja. Detta allt står icke i den nyare kyrkohandboken. Men nu fins det mångenstädes i landet menniskor, som i fullkomlig öfverensstämmelse med den så kallade rena evangeliska läran tro att menniskan är vid födseln beherrskad och besatt af den lede fienden och som äro öfvertygade om, att denne fiende icke släpper henne och att hon således skall blifva osalig om icke den der besvärjelsen sker af presten. Det ser ut som om vördiga presterskapet skulle känna sig oförmöget att utdrifva denna föreställning ur allmogens sinne; och svårt är ock att fatta, huru sådant skulle vara möjligt, då presterskapet sjelft har en dualistisk tro, erkännande alltjemt djefvulens tillvaro och makt, i jemnbredd med Guds. Biskop Beckman, helveteslärans förfäktare mot den ogudaktige Antediabolus C.V. Rydberg, har vid innevarande kyrkomöte väckt motion derom, att presterskapet må medgifvas rätt att, när föräldrarne det fordra, använda det gamla döpelseformulär, ur hvilket vi nyss anfört åtskilliga godbitar. Hr biskopens afsigt har förmodligen varit att härigenom bibehålla inom statskyrkans spetsgård de får, som göra min af att hoppa utom den, derest kyrkans prester sakna makt och mod att befria deras barn ur Satans garn. Och denna motion har en majoriet af det första svenska kyrkomötet bifallit på den andra dagen i tionde månaden af året efter Kristi börd det adertonhundra och sextiåttonde. Men, såsom våra läsare behagade inhemta af det på annat ställe meddelade referatet af gårdagens förhandlingar, har detta för statskyrkan och vårt folks bildning lika skymfliga beslut, fattadt med 28 röster mot 24, blifvit förklaradt icke vara ett kyrkomötesbeslut, genom en tolkning af kyrkomötesförordningen, lika oriktig af erkebiskopen, som det varit fräckt af en annan i visst: afseende kyrklig autoritet att på sitt sätt tolka bibeln. Emellertid har genom en öfverraskning och öfverrumpling — man vill tro, icke på förhand öfverlagd — och genom en med mycket liten majoritet godkänd uppenbar förtydning af förordningen om kyrkomöten, det lyckats erkebiskopen att befria den institution, han representerar, från de obehagliga följderna af det fattade beslutet att högtidligen erkänna djefvulens makt öfver verlden och dess barn.