Dagens Nyheter – 2 oktober 1868, sida 1

Ett i går afton oss tillhandakommet telegram innehåller den sedan ett par daga icke oväntade underrättelsen, att Spaniens drottning nu äntligen är af spanska folket förjagad ur det rike hon i 23 år till dess skada regerat. Den bourbonska ätten, som sedan ett par århundraden icke förmått uppvisa någon enda medlem, rätt värdig att regera, har sålunda nu ock upphört att någonstädes styra. Frankrike, Neapel, de italienska mellanstaterna och nu Spanien hafva sedan år 1848 fördrifvit den ena efter den andra af de regerande medlemmarne utaf en slägt, som länge öfverlefvat sig sjelf, men som folken tyvärr icke förrän på de sednaste åren lyckats göra sig af med. Intet deltagande, intet beklagande följer Isabella den Andra i hennes landsflykt. Hon har varit en Katarina den Andra i seder, men utan ett enda grand af den ryska monarkinnans storhet. Det har synts som hon aldrig skulle ha egt en känsla för det folk, som underhållit henne, utan blott för de älskare, som ledt hennes handlingar; och lika litet som hennes rätta plats varit tronen skall hennes namn fortlefva i något Pantheon. Huru Spanien skall hädanefter blifva styrdt, står troligen i denna stund icke klart för uppresningens anförare, och kan ännu mindre förutses afaflägsna betraktare. En son af en dålig moder och af hvem vet hvilken fader vilja säkerligen de fleste spanjorer icke hafva till konung; hertigen af Montpensier (Isabellas svåger) torde Napoleon icke tillåta att mottaga regeringen, om riksdagen skulle välja honom till konung, ty detta val skulle gifva ett stöd åt det orleanska partiet i Frankrike; Don Juan de Bourbon saknar allt personligt anseende. Under sådana omständigheter förefaller det som skulle intet annat återstå än att förklara landet för republik, men det är å andra sidan att befara att de segrande generalerna heldre göra en stackare till konung för att i hans namn sjelfva styra, än de öfverlemna suveräniteten åt folket.