Dagens Nyheter – 1 oktober 1868, sida 3

Allt detta fann VAlvimar barnsligt; men det var emellertid icke så löjligt som vi nu för tiden tycka. Denna herr de Bois-Dors mani var vid tiden för vår berättelse alltför mycket allmän, för att kunna strängt bedömas. Henrik IV och hans hof hade slukat Astrea; och vid Tysklands små hof antogo prinsarnae och prinsessorna dessa svassande namn, som markisen gaf sitt tjenstefolk och sina djur. Passionen för herr dUrfes roman räckte tvenne sekler; till och med Jean-Jaques Rousseau har tjusats af densamma. Som dWAlvimar ville göra sig en föreställning om den omgifvande trakten, genomvandrade han byn, hvilken bestod af omkring hundrade torp, och låg — bokstafligen — i ett hål. Så är äfven förhållandet med de flesta af dessa gamla ställen. När byggnaderna icke varit tillräckligt befästade för att kunna, stolta och hotande, resa sig på tvärbranta höjder, tyckas de med flit ha blifvit gömda i däldernas djup, likasom för att undandragas plundrarnes falkblickar. För öfrigt är denna nejd en af de vackraste i Berry. Vägarne äro väl grusade och under alla årstider farbara. Två små täcka elfvar utgöra ett naturligt skydd för trakten, af hvilket Cesar fordom begagnade sig, Den ena af dessa elfvar försåg slottsgrafrarne med vatten, den andra genomflöt två dammar, hvarefter den närbelägna Indre-floden upptog dem i sitt sköte. Man får ej söka storhet, men väl behag uti denna lilla öken, der ouppodlade marker, buskar, slingerväxter, ljung och höga kastanjer på alla häll hindra vandraren att framgå i den riktning han behagar. Alltefter som man närmar sig Indres källa, öfvergår denna flod småningom till en bäck, hvilkens stränders rika vegetation tjusar hvars och ens öga. Den lugna och klara bäcken har