Dagens Nyheter – 30 september 1868, sida 3

Emellertid anser jag att den gamle adelsmannens ofantliga godhet utgjorde en orsak till det ofvan omtalade förhållandet. Af stora karakterer fordrar man vanligtvis alltför mycket. Göra de sig skyldiga till den minsta svaghet, så intagas menniskorna af förvåving; visa de en aldrig så liten otålighet, så blir man stött. Den som icke har någon karakter, retar aldrig andra och skördar sålunda fördelarne af sin beständiga saktmodighet. — Herr markis, sade Adamas, som låg på knä, för att koyta till sin gamle idols skoband, jag fär lof att berätta er en ganska besynnerlig händelse, som nyss inträffat på ert gods. — Tala, min vän, tala, efter du har lust dertill, svarade Bois-Dor6, hvilken alltid tillät sin trotjenare att prata förtroligt med honom, och som nu deasutom, emedan han redan var till hälften försjanken i slummer, tyckts om att bli söfd genom ett oskyldigt pladder. — Vet då, min käre och högt älskade husbonde, återtog Adamas med sin gascogniska brytning, som vi ej kunna efterhärma, att klockan omkring fem på eftermiddagen kom en mycket kuriös qvinna hit, en utaf dessa stackare, som vi så många gånger sett på Medelhafvets kuster och i Söderas provinser; ni minnes väl, käre husbonde, dessa gvinnor med hvit mn svällande läppar, vackra ögon och svart hår... såsom ert! Under det Adamas gjorde denna jemförelse, hvaruti icke låg någon illvillig hänsyftning, upphängde han sin husboades peruk på en eltenbensställning. — Du menar, sade Boizs-Dor, utan att fästa sig vid betjentens si-ta ord, de der egyptiskorna, som ha för sig allehanda konst. ? — Nej, min herre, visst inte! Den om hvilken jag talar är on spanjorska, som, jag vill