Dagens Nyheter – 29 september 1868, sida 2

Denne var hvarken en lärd man eller en fi losof; men han hade genast intresserat sig fö en person, hvilken han fann förföljd, likason han sjelf under många år varit, af de irtole ranta katolikerna. Dock skulle han ej ha kun vat fästa sig vid och tycka om Lucilio, ifal han visat denna ofördragsamhet, som ofta finne; ho3 sekteriska personer, och hvarmed en sto: del af hugenotterna voro behäftade; ty desss hade på sista tiden blifvit lika grymma mo olika tänkande som någonsin deras motståndare Han hade hört talas om vissa bädiska påstå enden, som tillskrifvits Giordano Bruno. Också bad han Giovellino redogöra för sina åsigter Denno skref hastigt och tydligt — ty redan då hade svillena börjat icke längre förakta at! yttra sig på ett jätl begripligt språk, för att göra sin vishet tillgänglig för ett så mycket större antal menniskor — och markisen fattade ett synnerligt behag för hans satser, hvilka voro enkla och klara samt berörde endast filosofizns och religionens vigtigasto bufvudfrågor. Dessa nya deficitioner, hvarigenom en hel mängd ickonseavenser, som hittills försatt vår markis i föriägerhet, bortföllo, väckte slatligen hos honom den störeta erxtusiasm: Han: ville läsa Giordano3 skrifter och. till och med hans föregångard Vanisia Lucilio skaffade honom tillfälle härtill, dervid påpekande för honoxa de ställen, som vofo att anse för rena misstag eller åtminstono såsom mindre pålitliga. Lärans slat1eultat var emellertid, hvad menriskoförnuftet änn i dag med bestämdhet påstår: skapelsen är oändlig likasom skaparen, otaliga stjernor fionas i aen omätliga rymden, icke för att lysa behagligt i ögoacen på vår lilja planets iovånare, utan för att tjena till härdar åt andra lefvande varelser, Detta var mycket lätt att förstå, och menniskorna hade förstått det längo. ,Men tack vare