Dagens Nyheter – 28 september 1868, sida 3

qvar, äfven lemoat rummet för att sjolf äta, sade markisen till sin spelman: — Nåväl, min käre vän, tag vu af er den gamla hatt, ri har på ert hufvad, och spisa med mig, utan att frukta för betjeningen, en bit af denna pastej och ett stycke skinka, såsom ni brukar alla aftrar, sedan vi blifvit ensamma. Mäster Jovelin framstammade några oartikulerade ljud och begynto äta, medan markisen läppjade långsamt på punsch-glaset, mindre emedan drycken smakade honom väl än för att vara artig mot Jovelin; som icke kunde finna det så synnerligen angenämt att njuta af Guds gåfvor ensam. Vi anse oss böra nämna detta; ty säkert är att gubbon Bois-Dor6, huru många löjliga sidor han än hade, icke var behäftad med en enda Jast. Medan den stackars stumme tillfredsställde sin aptit, underhöll den välvillige slottsherra ensam konversationen, hvilket var något som spelmannen satte mycket värde på; ty icgen annan brydde sig om att tala med en man, som icke kunde svara. Man hade vant sig vid att betrakta honom såsom döfstum, så till vida att man icke generade sig för att ljuga eller förtala folk i haus närvaro, emedan man visste att han icke kurde upprepa hvad man hade sagt. Endast markisen behandlade honom med mycken aktning för hans utmärkta karakters skull och derför att ban egde stora kunskaper samt hade haft många olyckor, för hvilka vi vilja i kortbet redogöra. (Forts.) w——Å—