Dagens Nyheter – 28 september 1868, sida 3

att sätta sig midt emot honom på den plats, dAlvimar nyss lemnat. — Nu, min käre herr Clindor, sade markisen, i det han log helt godmodigt åt pagen, som han enligt sin vana gifvit ett namn hemtadt ur Astrea, nu skall ni supera med Bellinda. Säg åt henne att hon sköter väl om er och — lemna 053... Vänta, utbrast han, då gossen höll på att aflägsna sig, ni går på ett sätt, som jag från och med idag föresatt mig att korrigera. Jag har märkt, min vackre vän, att ni söker efterhärma fasonaer, som ni tror vara militäriska, men hvilka i sjelfva verket äro mycket simpla. Glöm då icke att ni, om ni också ej redan är adelsman; dock bar kommit på god väg att blifva det, och att en borgareson, tom lyckats få den befattning, ni innehar i en förnäm mans hus, har goda utsigter att en gång få ett namn och en förläning. Men hvartill tjenar det väl att jag söker höja er ur den ställning, som genom er börd blifvit er anvisad, om ni på detta vis skämmer bort er natur, som för öfrigt i Sig icke har någonting obehagligt? Låt era bemödanden ha-till mål att efterhärma ädlingens later, i stället för bondens. När ni går, skall ni sätta hela foten på golfvet och inte först stöta hälen deremot, för att sedan låta stortåns spets vidröra detsamma, kvarigenom er gång liknar en mjölnar-hästs ech åstadkommer lika mycket buller. Och nu adjö med er, ät dugtigt och sof godt, annars får ni smaka ridspöet. Den lilleClindor, hvars rätta namn var Jean Fachot (bans fär var apotekare i Saint-Amand) åhörde sin husbondes ord med alla tecken till den djupaste vördnad, bugade sig och gick sin väg på tåspetsarne såsom en dansör för att visa avt han icke satte hälarne först mot golfvet, emedan dessa aldrig nådde detsamma. Sedan den gamle betjent, som sist stannat