Dagens Nyheter – 28 september 1868, sida 2

utan att yttra ett enda ord, satte sig på en stol, klädd med gyllenläder, i ett hörn af salen, så att han icke kunde vara i vägen för betjenterna, som passade upp vid bordet. Han bar en liten påse af rödt siden, som han lade i knäet, och han började betrakta gästersa med mild och leende min. Hans ansigte var behagligt, ehuru dragen icke egentligen kunde sägas vara fint tecknade. Han hade stor näsa och stor mun, framstående haka och låg panna. Oaktadt dessa brister, var det omöjligt för en hederlig man att se på honom ntan intresse; oc om man blott betraktade hans vackra svarta och lockiga, men temligen negligerade hår, bans präktiga hvita tänder, hvilka blefvo synliga, då han på en gång sorgset och frimodigt log, och slutligen bans mörka, lifliga, om intelligens och godhet vittnande ögor, kände man sig rästan skyldig att tycka om och högakta bonom, Han var klädd såsom en handtverkare, men snyggt. Hela drägten bestod af blågrått tyg; strumporna voro af ull, och rocken var lång och kopknäppt samt försedd med en stor krage. Han hade vida ärmar och en hatt utan plym, Herr de Bois-Dor frågade honom först mycket artigt hura ban mådde och gaf befallning om att man skulle bjuda honom ett glas vin, hvilket han dock genom en rörelse afböjde. Sedan talade icke markisen vid honom, utan sysselsatte sig uteslutande med sin gäst. Det hörde till den goda tonen då för tiden, att en förnäm man icke i närvaro af sina likar fick visa sig på något sätt uppmärksam mot en underordnad person; de andra förnäma ansågo sig i sådant fall ha anledning att bli stötta. g g Men dWAlvimar märkte mer än väl att deras ögon ofta möttes och att de, hvarje gång mar