det öfverflöd i afseende på mat som utmärkte de franska måltiderna i allmänhet, höpnade vid anblicken af det dukada bordet. Detta var öfverlastadt med fyllda fat och skålar af silfver, så att det såg ut som vore meningen att mätta tio å tolf läckergommar. — Åh! det bär är ingen supå, sad? BoisDorg åt honom, då han gjorde den gamle mannen förebråelser för det han behandlade honom såsom en gourmand; det är biott en risp, hvad som hehöfrves för att tillfredsställa magen3. kraf. Försök nu att börja äta, och om miv löksmästare icke tagit sig mera till bästa äa ban tål, medan jag varit borta, skall ni få se tt. den skälmen förstår konsten att reta aptiten på foik. MAlvimar följde hans: råd, och mot sin vilja måste han erkäcna ait han blef hrngrig, så snart han smakat en af anrättnirgarne. Han hade visserligen gästat de förnämsta personers hus såväl i Paris som annorstädes, mon aldrig hade man serverat honom så utsökta läckerheter. Två timmar åtgiogo icnan man hann smaka på allt som stod till buds. Härvnder talade herr d2 Bois-Dor om källare och kök och förrådde dervid mycken sakkännedom, och mamsell B linda kommerdserade.betjenirgen på ett sätt som gaf till känna att äfven hon väl förstod sin sak, Dena unge psgena spelade mycket vackra styckea på sin luta u.der de två första rätteroa. Men när den tredje serverades, presenterade sig ex ny person, hvilken törorsakade VAlvimar en viss Oro, utan att denre sjelf kunde säga hvarför. Xx. Det var en fyratio års man, som markisen helsadö under namn af mäster Jovelin, och hvilken,