Dagens Nyheter – 26 september 1868, sida 2

af den raske och ungdomlige, för att utplåna det obehagliga minnet af Sancerres belägring. — Jag har denna vagn, sade han, endast för att kunna ställa den till damernas förfogande; ty hvad mig sjelf angår, så föredrager jag att rida. Det går alltid fortare och förorsakar mindre besvär. — Således, återtog dAlvimar, har ni behandlat mig som ett fruntimmer, då ni låtit hemta denna vagn för min skull? Jag känner mig verkligen förlägen häröfver, och om jag hade anat att qvällsluften icke besvärat er, skulle jag ha bedt er ej afvika från era vanor. — Jag deremot trodde att ni under resan fått nog af hästryggen; och hvad kylan beträffar, så skall jag säga er att jag är en goddagspilt, som består mig många beqvämligheter, hvilka min starka helsa visst icke gör behöfliga. Bois-Dor ville med en ung hofmans nonchalans förena en landtmans styrka, men ibland föll det sig ganska svårt för honom att göra etta. Om man ej tager med i räkningen åtskilliga rheumatiska krämpor, om hvilka han aldrig ville höra talas, så var han i allmänhet ganska kry af sig, och genom en lindrig döfhet, hvaraf han besvärades, sökte han förklara sin tankspriddhet. — Tillåt mig, yttrade han, bedja er vara af den godheten ursäkta min vän de Beuvres mindre fina sätt. Det finns ingenting som i de flesta fall är så litet på sin plats som dessa religiösa tvister, hvilka dessutom numera blifvit alldeles gammalmodiga. Ni täcktes förlåta en gubbes envishet. I sjelfva verket bryr sig herr de Benvre icke mera om de der klyftigheterna, än jag. Det är hans förkärlek för det förflutna, som kommer honom att emellanåt utfara mot de döda samt derigenom uttråka de lefvande. Jag kan ej fatta, hvarför ålderdomen så envist hänger fast vid sina minnen, likasom om man