Dagens Nyheter – 26 september 1868, sida 2

Denna opåräknade festmåltid lärer ha försatt konungen af Navarra i godt lynne; han ga nemligen gården åt sin följeslagare, som nu upphöjdes till markis, derför att han räddat en konung från att dö af hunger. Herr Sylvains besittning af gården blef icke långvarig. Den inskränkte sig till några timmar, hvarunder han vistades på sitt lilla länsgods, som han vunnit utan att lossa ett enda skott. Egendomen återtogs nemliger redan dagen derpå af motpartiet, och återgick, sedan fred blifvit sluten, till sina lagliga innehafvare. Denna otur betydde ingenting för Bois-Dor6, som ej bekymrade sig det ringaste om den gamla, förfallna egendomen, men deremot synnerligen höll på sin titel, hvilken också Henrik af Navarra, blifven konung af Frankrike, sedermera tillförsäkrade honom. Intet dokument bestyrkte denna den Berryske adelsmannens värdighet; men som ban åtnjöt den nu allsmäktige konungens beskydd, ville ingen förvägra honom titeln, och den obemärkte landtjunkaren kallades vid hofvet, bland konungens förtrogne aldrig annat än markis de Bois-Dorå. Det tjenade till intet att drifva gäck med herr Sylvain Bouron des Noyers — detta var hans verkliga namn — ty han ansåg sig, utan att låtsa märka att man skrattade åt honom, såsom en man af hög rang, och öfverhufvud gjorde han bättre skäl för sin titel än många andra med utmärkelser hedrade partigängare. DAlvimar var okunnig om alla dessa förhållanden. Han hade egnat nästan ingen uppmärksamhet åt hvad Wilhelm dArs i detta afseende berättat. Också ville han ingalunda roa sig på sin värds bekostnad, och vår markis, som blifvit van vid att finna sig angripen på det viset, var honom oändligen tacksam för hans smickrande ord. Emellertid ansåg han sig böra spela rollen