Dagens Nyheter – 26 september 1868, sida 2

redo framför vagnen. Tvänne andra fackelbärare följde efter densamma jemte dAlvimars tjenare, som jemte sin egen springare äfven hade att sköta sin husbondes. Markisens unge page satte sig upp på kuskbocken bredvid körsvennen. Allt försiggick med mycket buller, och när vindbryggan uppdrogs, sedan den tunga vagnen rullat bort, hvarvid hundarne skällde allt hvad de förmådde, hördes oväsendet ända till byn Champill6, hvilken var belägen på en fjerdedels mils afstånd. DAlvimar trodde sig böra smickra Bois-Dorå genom att prisa hans vackra åkdon, en lyxoch en beqvämlighetsartikel, som på landsbygden ännu var något högst ovanligt och der ansågs såsom ett slags underverk. — Jag väntade mig ieke, sade han, att här nere i Berry återfinna de stora städernas beqvämligheter; men jag märker att ni, herr markis, lefver här alldeles som en man af hög rang i Paris. Ingenting kunde vara behagligare för den fåfänge markisen än dAlvimars sista ord. Herr de Bois-Dorå var egentligen blott simpel adelsman, oaktadt sin titel. Hans markisat bestod af en liten gård i Beauvoisis, som han till på köpet ej ens rådde om. En dag kom Henrik IV, åtföljd af herr de Bois-Dorå och en liten ryttare-eskort samt uttröttad af strapatserna, till denna gård. Sedan man gjort halt, genomletat huset samt funnit detta tomt och öfvergifvet, var sällskapet nära att blifva utan frukost, då herr Sylvain, som visste råd för allting, i en buske ertappade några fjäderfän, de der blifvit qvarglömda och nh voro nästan förvildade. Bearnesaren fann synnerligt nöje i den besynnerliga jagt, som nu anställdes, och Sylvain åtog sig bestyret att af fångsten tillaga en bjelplig frukost.