på den skulpterade predikstolen, det lilla altaret och sammetsdynan, som bar märken efter Charlotte TAlbrets knän. Lauriane sjönk ned på sina och bad, utan att fråga efter om hon befann sig i ett protestantiskt eller katolskt tempel. Hon åkallade de svagas och förkrossades Gud, Charlotte dAlbrets och Johannas af Frankrike Gud. Härefter kände hon sig lugn, och, märkande att allt var i ordning till gästernas afresa, gick hon ned i salongen, för att säga dem farväl. Der träffade hon sin far, hvilken befann sig i en upprörd sinnesstämning. — Kom då och sätt er här, min älskade dotter, sade han, i det han fattade hennes hand och förde henne till ländstolen, som Bois-Dor6 och dAlvimar skyndade sig att flytta fram; ni kommer för att återställa endrägten. När qvinnor lemna männen åt sig sjelfva, så blifva dessa grälsjuka, börja tala om religion och politik, och i sådana saker kan man aldrig komma öfverens. Hjertligen välkommen, ni som eger dufvans mildhet, och tala om era små foglar, som ni helt säkert har låtit gå till hvila. Lauriane erkände att hon glömt bort sina turturdufvor. Hon kände att dAlvimars klara och genomträngande öga var fästadt på henne. Modigt lyfte hon sin blick upp till honom. Han hade bestämdt ej mera tycke med Cesar Borgia än den gode herr Sylvain sjelf. — Ni tvistar således ännu beständigt med vår granne? sade hon till sin fader, i det hon omfamnade honom och sedan räckte handen åt den gamle markisen. Nåväl, hvad gör väl det, då ni för matsmältningens skull har behof af att bli en smula motsagd. — Nej, för f-n! svarade herr de Beuvre, om det gällde honom, så vore det ej så farligt;