Dagens Nyheter – 23 september 1868, sida 2

som kom perukmakaren att gifva ohejdadt lopp åt sin förtjusning: denna var verkligen den enda, som lät herr markisens behag framstå i deras falla glans. Bois-Dorå erinrade sig den tid, då damerna sade honom, att det var sällsynt att få se ett så mörkt hår hos en person med så bländande hvit hy som han hade. h — Denne perukmakare måste ha rätt, tänkte an. Och likväl intogs han af förvåning, då han såg sig i spegeln och tyckte sig finns, att det mörka håret gaf honom en sträng och barsk uppsyn. — Det är besynnerligt, sade han för sig sjelf, hvad jag är förändrad! Och ändå är detta min naturliga färg... I min ungdom såg jag lika vänlig ut som på senare år; det tjocka, svärta håret gaf mig icke då ett sådant bär otäckt utseende. Han kom ej att tänka på, det en fullkomlig harmoni förefinnes i alla naturens anordningar, och att han pu med sitt gråa hår hada det utseende, som bäst anstod honom. Men perukmakaren upprepade många gånger sitt påstående, att ingen, som såg honom med det nya vackra håret, kunde tro honom vara mer än trettio år; följden häraf blef, att hän köpte peruken och beställde sedan en till, för att, som han sade, spara på den första. Icko destomindre ändrade han dagen derpå åsigt. Med detta ungdomliga hufrud tyckte ban sig vara äldre än förat, och så tyckte alla andra, som han i denna sak rådfrågade. Perukmakaren förklarade, att håret, ögonbrynen och skägget måste vara af samma färg och sålde derför åt honom ett ämne att färga dem med. Men då fann Bois-Dor6 sin bleka hy så starkt kontrastera mot den svarta an