Dagens Nyheter – 23 september 1868, sida 2

af hela hans flydda ungdom återstod ej mera än de något långa, men ännu hvita och jemna tänderna, med hvilka han vid deserten gerna kräckte nötter, för att sålunda fästa uppmärksamheten på desamma. Grannarne påstodo till och med, att han kände sig ganska förtretad, om man glömde att servera honom nötter, när han var bjuden på middag. När vi säga, att herr de Bois-Dorå ej varseblifvit tidens härjningar, är det endast vår mening att derigenom antyda hans egen belåtenhet med sig sjelf; ty nog märkte han, hura han åldrades, och han sökte med mycken envishet bekämpa årens verkningar. Jag tror, att han uti denna strid utvecklade den största kraft, hvaraf han var mägtig. Då han kom underfund med att håret började gråna och falla bort, reste han genast till Paris och beställde sig en peruk hos den skickligaste fabrikanten af hårvaror. Redan då hade perukmakaryrket utvecklat sig till en konst, och en rigtig peruk kostade, såsom vi hört uppgifras af dotaljforskare, åtminstone sextio pistoler. Herr Bois-Dor ryggade ej tillbaka för en sådan småsak, han som var rik och kunde bortkasta tolf å femton hundra frank i vårt nu gällande mynt på cn hvardagsdrägt samt fem då sextrsen francs på en galakostym. Han sprang omkring och profvade peruker; först blef han aldeles förtjust i en blond, som enligt perukmakarens utsago klädde honom förträffligt. Bois-Dort, som aldrig sett sig blond, började sjeli tro, att han var det. Sedan profvade han ea kastanjebrun, som, efter hvad säljaren sade, passade honom icke mindre bra. Bägge kostade lika myckut; men Bois-Dore försökte en tredje, som var tio cus dyrare, och