Dagens Nyheter – 23 september 1868, sida 2

siorerad bjelte, en sådan, som man i bans ungdom ville att hvarje ädling skulle vara. I denva sangviniska tidsålder måsto man med galanteriet para en smula dGjerfhet, för att man skulle slå sn, och Bois-Dor visade alltid — ntom i stridens buller, der han redde sig förträffligt — en eftergifvenhet, som skulle kunnat reta en ston. Han hade icke tagit lifvet af någon äkta man eller broder; han hade ej i en otrogen älskarinnas armar strypt någon rival; Javotte eller Nanette tröstade honom lätt öfver Diana3 eller Blarches trolöshet. Han ansågs derför, oaktadt sin smak för herdeoch riddareromaner, vara en man utan någon högro lyftning och utan förmåga att fatta eld. Han fann sig desto bättre vid att blifva åxdosatt och förlöjligad af fruntimrernaa, som han aldrig märkt, huru hans aktier ho3 dem stodo. FIHan visste, att ban var vacker, frikostig och tapper; hans hjerta hade större behof af vänskap än af passion, och genom sitt grannlaga, undfallande sätt förtjenade han att vara vän med bela verlden. Han hade derför känt sig lycklig, då han slapp göra sig omak för att blifva afgudad, och, upprigtigt sagdt, hade han varit smått kär i alla skönohoter, han påträffat, utan att verkligt älska någou af dem. Man skulle möjligen ha kunrat beskylla honom för att vara egoist, om donra förebråelse kunnat stå tillsammans med en annan, com man ofta framkastade mot honom, nemligen den, att han var alldeles för mycket god och välgörande. Men tiden hade gått med sin vanliga hastighet, och detta förhållande hade herr Bois-Dorå ej värdigats beakta. Hans smidiga gestalt bade blifvit stel och styf, hans vackra ben hade förlorat sin rundning, bjessan börjat blifva något kal, det stora ögat omgifvet af skrynklor, och