Dagens Nyheter – 22 september 1868, sida 3

Ludvig XII:s och de första religionskrigens tider samt fällda öfver händelserna ganska sunda omdömen. Som hon gjorde sig en ära af att härstamma från Charlotte VAlbret, hvilkens minne hon vördade, lät hon icke dAlvimar märka att hon var en kätterska. För öfrigt var det ej brukligt då för tiden att onödigtvis framställa sin religiösa öfvertygelse, så vida man ej var nära bekant med den man hade framför sig,; ty menringsskiljaktigheterna voro talrika och förefuanno3 öfverallt. Utom .sin fina takt och sitt goda förstånd hade hon en viss frimodigbet samt var dertill skalkaktig, hvilka båda sist angifna mot hvarandra i viss mån stridande egenskaper hade till följd, att hon uppfattade saker och hiändelser samt yttrade sig deröfver på ett originellt sätt. Berry är verkligen en provins, der man skrattande säger menniskor sanningen, och der man kan göra detta, utan att väcka förtrytelse hos den, till hvilken man talar. DAlvimar, som till sin natur var mera despotisk än skämtsam och mera hämndgirig än uppriktig, kände sig en smula försagd inför denna unga qvinna, och för orsaken härtill kunde han icke sjelf göra sig redo. Ioland tycktes det honom, som anade hon hans karakter, hans lefoadsförhållanden eller hans sednaste äfventyr, och i hennes min ville han läsa ungefär denna tanke: — Oaktadt allt detta, äro vi ej mindre välvilliga och färdiga att stå till er tjenst. (Forts.)