Dagens Nyheter – 22 september 1868, sida 2

enthousiast. Det var egentligen politiska skäl, som drifvit hooom att omfatta Lutbers läror; men-han märkte väl att hån, hvad beträffar de ekonomiska fördelar, om hvilka han gjort sig förhoppning, alldeles missräknat sig. Han hade alltför sent öfvergått till det fiendtliga partiet, för att man skulle bry sig om att köpa honom åter. Man nöjde sig med att söka skrämma honom, och man lät honom förstå, att han icke skulle kunna få sin dotter bortgift om han fortfore att vara kättare. Han besvarade med stolthet dessa hotelser; dock var hans: föresats nära att ryggas; han kunde nemligen ej utan en viss bäfvan tänka på möjligheten af att Lauriane skulle bli ogift, hvilket ju komme att hafva till följd att hans förmögenhet i framtiden skulle öfvergå i arf till en annan gren af ätten. Men Lanunriane hade sjelf öfvertalat honom att icke gifva vika. Hon var visserligen uppfostrad i den protestantiska läran, men något varmare intresse derför hade icke blifvit henne ingifvet. Hennes religiösa insigter voro dessutom ganska ytliga, så att hon lätt sammanblandade de båda kalterna. Hon gick icke långa vägar för att få höra protestantiska predikvingar, och när hon passerade en katolik kyrka, vände hon sig ej bort af harm vid klockans ljud. Men med all sin harnslighet, mildhet och glädtighet, förrådde hon understundom frön till en okuflig stolthet, och närshon såg sin far lida vid tarken på den förnedring, som ett offentligt afsvärjande af den tro, han bekände, i sig innebar, kom hon honom till hjelp med en energi, som var förvånande. Hon sade till jesuiterna från Bourges: — Äfven om vi för mig presenterade den ståtligaste katolske friare, skulle ni ingenting förmå uträtta; ty inom mig har jag svurit att