Dagens Nyheter – 22 september 1868, sida 1

Honegtitutiomela korollarier. IL. Vår politico-matematiska förf. har till utgångspunkt för sitt anfall mot den konstitutionela utvecklingen valt ett yttrande af H. M:t konungen i statsrådet, hvilket också verkligen alltid förefallit oss, för dess egen skull och för de omständigheter hvarunder det framkom, ganska märkligt. Man känner historien. Det var efter dechargebetänkandets behandling, som fyra af konungens rådgifvare, utrikes-, kiigs-, civiloch finansministrarne, hvilka funno sig stötta öfver andra kammarens djerfhet att en liten smula vilja ruska på taburetterna eller rättare ruska upp deras innehafvare, högtidligen hos konungen begärde sitt entledigande. Detta var ett steg, som var beräknadt på att göra en kolossal effekt och slå med häpnad hela Sveriges rike (inclusive ön S:t Barthlemy). De fyra ministrarnes platser skulle befinnas omöjliga utt besätta med personer, som stode i harmoni med konseljens öfriga ledamöter; oppositionen skulle nödgas ge tappt och krypa till bönboken, och de fyra skulle återinträda med vida större makt och myndighet öfver en rebellisk kammare än någonsin förut -regeringens höga auktoritet var räddad! Utan tvifvel måtte det isynnerhet för den af de. fyra, som var upphofsman till hela komedien, ha känts rätt harmligt, att den påräknade störa effekten af den med så mycken bombast förkunnade afsägelsen blef densamma som ingen. Icke en enda af pressens organer med undantag af Stockholms Dagblad och Göteborgs Handelstidning, hvilka begge fälde sina bittra tårar, tog sig det minsta för nära deraf. I stället begaf det sig, att de fyra råkade utför ett olycksaligt takdropp af elakt skämt, hvarefter det dröjde ganska länge innan de hunno torka. De återgingo tillsvidare helt lugnt till sina embeten, sedan konungen i sin bekanta diktamen i statsrådet den 14 april förklarat, att då han icke funnit någon anledning till de ingifna ansökningarne i något bristande förtroende å sin sida och icke heller ansåg, att i något som tilldragit sig under riksdagen förefunnes tillräcklig grund att dem bifalla, ville han ansökningarne hvar för sig framdeles pröfva. Det var i denna konungens diktamen, som äfven de orden förekommo, med hvilka vår förf., som ofvan nämndes, börjat sin artikel, att nemligen andan af Sveriges Regeringsform ej blifvit förändrad genom den försiggångna ombildningen af nationalrepresentationen: Då, som kändt är, justitieministern ogillade det steg hans kolleger tagit, och dessutom han till följd af sitt embete svårligen af konungen kunde förbigås vid afgörandet af ett så vigtigt och grannlaga ämne, kan man anse den uppfattning af vår konstitutionela ståndpunkt, som konungen uttryckte, äfven vara frih. de Geers. Detta är så mycket sannolikare, som det af föregående offentligt fällda uttalanden af h. exe. vinner bekräftelse. På grund deraf får regeringen, så vidt den i sin främste man kan antagas t ega sitt uttryck, numera anses ha intagit; en fullkomligt konservativ ståndpunkt. Men om detta antagande är riktigt, hvil? ket det utan tvifvel är, så bestyrker det ett i annat förhållande, som är ännu vigtigare, ett förhållande, som visserligen under striderna om representationsförslagets antagande antyddes at förslagets motståndare, men som sedermera vunnit en ökad trovärdighet, nemligen att frih. de Geer i sjelfva verket saknade nog skarp statsmannablick i att beräkna konseqvenserna af sitt eget förslag. En representation, sammansatt genom allmänna val och med årliga riksdagar, måste leda till ett parlamentariskt styrelsesätt. Den, som disponerar skattkammaren, dispoi nerar äfven makten, derom är icke någon; fråga; och konungens makt att allena styra F riket, hvilken redan länge icke varit annat än en oskyldig fras, kommer nu mindre än någonsin att ega någon verklighet eller praktisk betydelse. Man må gerna tala om, att grundlagens bokstaf icke undergått nå-Ff gon förändring — det är likväl ingen, som icke inom sig erkänner, att med de nya formerna äfven en ny anda inträngt i vårt statsskick, och den som icke inser detta, honom tillråda vi, att åhöra en riksdags förhandlingar, så skall han icke länge dröja att blifva öfvertygad. En annan sak åter? är. om han erkänner detta. I likhet med?