. Hvarjehanda nyheter. En liten spansk tidning, Gil Blas har blifvit seqvestrerad — gissa hvartör? för att — nej, ni kan icke gissa det — för att han förklarat att han tycker mest om magra fruntimmer. Ett sådant företräde, lemnadt åt plattheten, borde väl despotiska regeringar vara tillfreds med. Men när man räknar på detta, gör man upp sin räkning utan monarken. Allmänna åklagaren i Madrid har ansett ofvan anförda yttrande för en smädlig anspelning på drottning Isabellas fetma och derför utverkat qvarstad å bladet. Engelsk fashiom. På en teater i London inöfvades ett tillfäöllighetsstycke, hvari hr Clasisse skulle utföra en stum roll. Det enda han deri hade att göra — eller rättare lida — var att med undersåtlig trohet, vördnad och nit mottaga — en spark af konungen af Preussen. Hr Clasisse fann sig tåligt i detta öde på repetitionerna, men vid första representationen inför publiken visade han kungen tinderna i stället för ryggen. Kungen stod förvånad öfver en så oväntad replik en action, och började, sedan han sansat sig, att manövrera för att komma i tillfälle att riktigt utföra sin andel i scenen. Britten svängde sig oupphörligt om, så att han ej kunde åtkommas, och till slut föreslog han kungen att boxas med honom. Hans majestit såg sig först omkring efter någon ansvaring, som skulle intaga hans plats, men då ingen Bismarck syntes till, var han nog modig att antaga utmaningen — något som verkliga kungar ej pläga göra. Boxeringsscenen börjas. De båda kiimparne taga af sig rock och vest. De gifva hvarandra stöt på stöt. Åskådarne, som tro att detta hör till pjesen, utbrista vid hvarje puff som träffar i stormande applåder. Kungen af Preussen blir slagen till marken två gånger och börjar striden ånyo; han blir fälld den tredje gången; då orkar han ej stigaa upp mer; han ir öfvervunnen och måste bäras ut, med ansigtet blodigt. Dagen derefter, när det kom till samma scen, men ingen invit till boxering förmiärktes, började publiken ursinnigt ropa: Boxning, boxning! Den ansåg sig narrad på sina pengar, när denej fick se ett blodigt slagsmål. Men kungen af Preussen kunde icke uppträda: han låg till sängs i fjorton dagar. . . Sens moral: Det går icke än, ens för en kung, att förolämpa — en engelsman.