Dagens Nyheter – 19 september 1868, sida 1

L I det sista dubbelhäftet (n:ris 8 och 9) af justitierådet Naumanns Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning förekomma två högst märkliga artiklar, den ena såsom utgifvarens egen, den andra insänd. Med den förra, som har till titel: Anugående den i vår statsrätt högst maktpåliggande frågan, huruvida Riksdagen eger att helt och hållet eller till en del återtaga sådana anslag, hvilka redan blifvit i grundlagsenlig ordning beviljade såsom ständiga och utan förbehåll å ordinarie riksstat uppförda; vilja vi f.n. icke sysselsätta oss, men torde dertill återkomma. Vare det nog sagdt, att den, i öfverensstämmelse med riksarkivarien Nordströms bekanta anförande till protokollet vid diskussionen om förminskningen af anslaget till Handelsoch Sjöfartsfonden, åsyftar att betaga riksdagen denna rätt och dymedelst skjuta ett grundskott mot representationens rätt att bestämma budgeten. Den andra af de ofvannämnda artiklarne heter: Konstitutionela korollarier ur 105, 106 och 107 S8 Regeringsformen, angående statsrådete ansvarighet. Uppsatsen är, som nyss sades, insänd men icke signerad. Redan författarens stil, hvilken bibehåller en egendomlig och för dess lättlästhet icke synnerligen fördelaktig blandad smak af romersktklassiska språkstudier och svensk-juridisk protokolls-romani, skulle dock förråda samma hand, som förut i tidskriften meddelat åtskilliga konstitutionela axiomer, äfven om icke den inre frändskapen såväl mellan dessa begge artiklar som med de år 1865 först i Wäktaren införda och sedermera särskildt utgifna Satser angående representationsförslaget vore omisskänlig. Författaren låter med bestämdhet förstå, att vi här i Sverige numera lefva under ett statsskick, som icke skyddar allas rätt och allas frihet, och han vill på vårt land tillämpa Tocquevilles yttrande om ett demokratiskt samhälle utan frihet, det ömkligaste af allt. — Så illa kan det stå till med oss, utan att vi veta ordet af! Det är verkligen uppbyggligt, snart sagdt rörande, att lyssna till den politiska cantilena, som vår tförf. uppspelar i de djupaste molltoner. Faran för konungamakten af de förvillelser i grundlagstolkningen, som börjat inrota sig redan kort efter 1809, men hvilka kulminerat i konstitutionsutskottets decharge-betänkande vid sista riksdagen, är temat, och variationerna utgöras afironiska löpningar omkring minister-ansvarighet och parlamentariskt styrelsesätt. Förf. är en de gamla åsigternas man, i alla afseenden, och nyare tidens statsrättsliga grundsatser, men framför allt vårt på dessa grundsatser bygda nya statsskick, är honom en styggelse. Ingen veklagan — menar han om det gamla statsskickets tid — förspordes då i landet öfver orättrådighet eller förtryck, utom naturligtvis de missnöjets enstaka röster, hvilka icke funno allt gå efter sitt sinne. — Så länge den stora massan af folket, som ju alltid utgör majoriteten, var, såsom förf. förmodligen anser, ledd af konservativa principer, eller, såsom vi döma, befann sig uti ett politiskt slöhetstillstånd, då är det i förf:s ögon denna majoritet, som förtjenar upphöjas till mönster. Men när det, såsom några rader högre upp i hans framställning, mera är frågan om den allmänna meningen i våra dagar, då låter det helt annorlunda. Då heter det, att det i alla länder är en säker sanning, att insigterna och förmågan i allmänna ärendernas bedömande ovilkorligen måste tillhöra blott en nationens minoritet — majoriteten har nu blott förmågan att eftersäga förestafvade politiska omdömen! Detta i förbigående, för att visa ur hvilken antiqverad synpunkt förf. ser sakerna och såsom ett exempel på hans konseqvens. Ett annat exempel på denna finner man i hans tolkning af 2 S 4 mom. Tryckfrihetsförordningen, hvari stadgas, att stadsrådsprotokoller icke kunna till tryckning befordras eller utan vederbörandes tillstånd utbekommas. Här vill nu förf. inlägga en i möjligaste måtto restriktiv tydning, så att nämnde protokoll till och med i riksarkivet tyckas icke skola kunna blifva ens för forskare tillgängliga, utan allenast tillhöra konstitutionsutskottets ledamöter att studera, hvilka sednare aldrig, icke en gång samtalsvis skulle få omnämna deras innehåll. Öfverallt annorstädes, utom på detta enda ställe, framhålles grundlagarnes bostafslydelse såsom den enda gällande. Vi öfvergå nu till en framställning af förf:s påståenden eller s. k. korollarier. Dessa innehålla: det första: att konstitutions-utskottetendast för de i 106 och 107 SS R.-F. bestämdt angifna ändamål (åtal inför riksrätt eller anmälan om bristande oväld, nit, skicklighet och diift