sam hand. Det gick också småningom derhän, att herr Sylvain en vacker dag fann sig vara hugenott och en vän och tjenare åt konungen af Navarra. Hans far, som fick kunskap derom, förbannade honom, och för att ersätta den förlust han lidit, gifte ban sig; oaktadt han var långt framskriden i ålder, hade han nemligen nog hög tanke öm sig sjelf att tro, det han ännu kunde fortplanta sia ätt. ; Härigenom blef herr Sylvains redan ganska obetydliga arf förminskadt till hälften; ty den arge herrn var inga unda rik, och hans gods hade många gånger blifvit sköfladt af kalvinisterna. Men till ett bevis på den unge mannens goda karakter må nämnas: långt ifrån att bli ledsen eller beklaga sig öfver sin fars giftermål och det barns: födelse, som skulle berötva honom en stor del af hvad han hade att vänta sig, intogs han af stolthet vid mottagandet af denna nyhet. — Ha ni hört på maken! sade han till sina bekanta. Min far är öfver sextio år gammal, och icke desto mindre har i dessa dagar hans fru födt honom en soa! Detta bevisar attracen är god, och icke skall bli försämrad genom mig. Han gick ånvu längre i sitt ädelmod; ty sju år sednare, då den unge mannen förnummit: att hans stjufmor var död och att hans far i och för en angelägenhet måst resa från Berry, till följd hvaraf barnet var lemnadt utan något skydd på slottet Briantes, återvände han i hemlighet till sin fädernebygd, för att, i händelse afibehof, försvara den lille samt, efter hvad han uppgaf, för att få det nöjet att se och omfamna honom. Han tillbragte en hel vinter hos gossen, derunder lekande med honom och bärande honom på sina armar, såsom hade han varit en skö