Dagens Nyheter – 18 september 1868, sida 3

Han var till den grad fruktad och afskydd af alla menniskor, att man kallade honom den arge herrn, och detta med skäl. Han son, numera markis de Bois-Dor, och som i dopet erhållit namnet Sylvain, fick lida så mycket till följd af den gamles elaka humör, at han tidigt visade sig på det: högsta ogilla hans grundsatser och bemötte hans fångar och vasaller med en mildhet och vänlighet, som kanske var alitför stor med afseende på hans ställning till dem: han var krigare, de voro rebeller, han adelsman, de simpelt folk. Också vann han intet på denna nedlåtenhet; han blef ej omtyckt, utan i stället föraktad af de flesta, och bönderna, som alltid äro otacksamma och misstrogna, sade om hans far och om honom sjelf: — Den ene håller på sina rättigheter, och den andre håller icke på något. . De ansågo fadren för en sträng, men dertill klok och djerf man, som, alltunder det han sjelf förtryckte och pinade dem, var i stånd att skydda dem mot de plundringar och prejerier, hvarmed de icke sällan hotades ef kringströfvande soldathopar; hvaremot, enligt hvad de förmenade, den unge herr Sylvain säkerligen skulle låta dem behandlas huru illa som helst, af brist på vilja och förmåga att komma dem till bjelp, Men en vacker dag, då herr Sylvain hade mycket tråkigt, fick han — jag vet ej, huru det kom sig — ett märkligt infall; han flydde från slottet Briantes, der han hade det obehaget att se sin far blygas för honom. Den gamle höll hocom verkligen för en stackare och hade derför aldrig låtit honom komma ut i verlden. Sylvain slöt sig emellertid nu till de m derata katolikerna, såsom man kallade det icke hätska partiet. Ni vet att detta parti åtskilliga gånger räckte kalvinisterna en hjelp