Hr Victor Rydbergs motion till kyrkomötet. om afskaffande af ederna på de symboliska böckerna och dessa eders ersättande med på ett visst sätt formulerade löften. (Motionen väcktes vid sammanträdet i onsdags afton). En af kyrkans vigtigaste frågor och såsom sådan egnad att af kyrkans målsmän tagas i allvarligt öfvervägande är den om bekännelseskrifternas rätta ställning och och om betydelsen af den ed, som på den aflägges. Vår kyrka kallar sig evangelisk-luthersk. Benämningen, derom torde alla vara enige, är vald för att beteckna hennes väsen. Hennes rättighet till densamma kan då icke vara någon annan än den att hon hvilar på evangelisk grund samt bekänner och följdriktigt tillämpar de grundsatser, som äro lutherska reformationens. Aro dessa icke lefvande inom henne, synas de tvärtom mer och mer fördunklas i församlingslärarnes medvetande, så måste medgifvas, att detta är en fara, som bör beaktas och afvärjas, emedan genom henne vårt kyrkosamfund hotas med ingenting mindre än att svika sitt ursprung och förfela sitt mål. Den främsta af dessa den lutherska reformationens grundsatser, i hvilken hon med klarhet uttalade sin motsats till romersk-katolska kyrkan, är, som bekant, skriftprincipen, eller att samlingen af gamla och nya testamentets urkunder är den uppenbarade religionens enda kunskapskälla och ende domaren i frågor om hvad bör anses för ren evangelisk lära. Denna grundsats, som icke blott medgifver, utan fordrar, att en af all annan myndighet oberoende skriftforskning är verksam inom kyrkan, har flerestädes funnit sitt uttryck i våra symboliska böcker. Så heter det i de Schmalkaldiska artiklarne, att ingen annan regel än Guds ord grundlägger trons artiklar, och utom Guds ord ingen, ej ens en engel: samt tt ingen — således icke ens retormatorerna sjelfva — skall besvära kyrkan med sina egna dogmer, utan här skall det heta, att ingen austoritet gäller, utom Guds ord. Bestämdast frambålles skriftprincipen uti inledningen till konkordieformeln, der man läser: tVi tro, bekänna och lära, att den endaste regel och rättesnöre, efter hvilket alla läror och lärare böra anses och dömas, är intet annat än de profetiska och apostoliska skrifterna, såväl uti det gamla som det nya testamentet, Mcn andra, antingen fädernas eller nya lärares skrifter, ebvad namn de helst hafva, skola irgalunda aktas lika den heliga skrift, utan alltsammans henne så underkastas, att de icke antagas annorlunda än såsom vittnen, som visa att och på hvilka orter i verlden den profetiska och apo-toliska Järsen, jemväl efter apostlarnes tid, är oförfa!skad och vidmakthållen. Men symbola eller oendra skrifter hafva icke magt att döma. I sådena oförtydbara ordalag framhålla de symboliska böckerna den Heliga skrifts uteslutande auktoritet i trosfrågor och frånkänna sig dermed sjelfva anseendet att vara en öfver hvarje tvifvel höjd ofelbar lärcnorm. Tydligt är äfven, att i naturen af en bekännelse, författad af män, som hvarken ville göra anspråk på eller kunde tillerkännas ofelbarhet, ligger möjligheten af misstag; att, der möjligheten af misstag gifves, granskving är berättigad, och att der granskning är berättigad, möjligheten af förbättring och utveckling är erkänd. I våra symboliska böcker är också detta erkännande uttaladt, i det Augsburgiska bekännelsen der kallas en sin tids symbol, och det framträder historiskt redan i det faktum, att Melanchton, som författade bekännelsen, tillät sig flera ändringar i den, långt efter att den blifvit af de protestantiska ständerna antagen såsom ett vittnesbörd om deras gemensamma uppfattning. Obestridligt är slutligen äfven, att den reformatoriska bekännelsens theologiska form hvilar på exegetiska, kyrkohistoriska och dogmatiska grundvalar, som väsendtligen omgestaltat sig — något som reformatorerne sjelfve väl förutsågo. Med Paulus erkände de ödmjukt, att ett styckverk är vårt vetande i de gudomliga tingen, och med honom hoppades de på en kyrkansiutveckling och fråmåtskridande i Guds Sons kännedom. De symboliska böckerna innehålla således först och främst skrittprincipen, i enlighet med hvilken de ställa sina författares privatmeningar under skriftforskningens dom: för det andra dessa samma, at deras anhängare gillade privatmeningar. Men med att betona skriftprincipen i dess allmärhet ansåg man sig icke hafva gjort nog för att betrygga den frihet, som Luther hade tagit för sig och sina eftertöljare i anspråk, då han uppträdde mot villfarelser, som tillvällade sig ett och ett halft årtusens helgd och försvarades af ett mäktigt presterskap. Man förutsåg möjligheten af ett återfall till den romersk-katholska principen af en läronorm vid sidan af den Heliga skrift. Och denna möjlighet måste blifva verklighet i det ögonblick de symboliska böckernas fullständiga öfverensstämmelse med bibeln gjordes till en kyrklig förutsättniog. För att hindra detta och öfverhufvud uppkomsten af ett exegetiskt trostribunal med de symboliska böckerna till lagbok, utvecklade och. formulerade man närmare de i skriftprincipen inneliggande momenterna derhän, att den Heliga. skrift, jemto sin uteslutande myndighet i trossaker, besitter egenskaperna af tillräcklighet och tyäålighet —tillräcklighet i