Dagens Nyheter – 17 september 1868, sida 3

rias öron att hr Sciarra MAlvimar ej i allo ställt sig till efterrättelse de i Frankrike gällande dåuellagarne. Hon lät kalla honom till sig och öfverhopade hozom med häftiga förebråelser, hvarpå wAlvimar svarade med den bitterhet, som sedan lång tid tillbaka fyllt hans själ. Ian lyckade: undkomma, innan man haun gripa honom, och anlände i första dagarne af november till slottet CArs uti hertigdömet Chåteauroax i Berry. Vi anse 0os3 böra uppgifra åe orsaker, som förmådde honom att företrädesvis välja denna tillflyktsort. Omkring sex veckor före den olyckliga duellen hade hr Sciarra dAlvimar lärt käona br Wilbelm dArs, en ung och ä!skvärd man samt afkomling i rätt nedstigande led af den tappre Ludvig CArs, som 1504 verkställde det lyckade återtåget från Venouse, och som blef dödad i striden vid Pavia. Wilbrelm dArs hade kärt sig dragen till VAlvimar genom det intagando sätt, denne onekligen i sina lyckliga ögonblick visste iakttaga, och han hade ej hunnit fatta denna motvilja, som tyvärr bemägtigade sig alla, hvilka under några få veckor lefvat i ständig beröring med den stackars CAlvimar. Herr dArs var dessutom en ung man utan någon syanerlig verldserfarenhet, och som, efter hvad det tycktes, ej ville göra sig besvär med att studera de menniskor, hvilka slumpen förde i hans väg. Uppfostrad på landet, sammanträffade han, vid sitt inträde i Pariserveriden, med dAlvimar och fästade sig vid denne, då han hörde med hvilken öfverlägsenhot han yttrads sig om allt som rörde ridkonst, jagt och bolispel. Ädelmodig och slösande, ställde Wilhelm sin börs och sin arm till spanjorens oinskränkta förfogande och bad honom enträget