Dagens Nyheter – 17 september 1868, sida 2

flyttningen från slottet Blois, likasom han några år förut lät sig användas till att spela underordnade roler i åtskilliga politiska komedier, som än Phiip III, än Maria af Meodicis uppförde och som hade till syfte att inverka på giftermålen ). Denne dAlvimar arbetade i allmänhet rätt bra för andras räkving, han var tystlåten och användbar till hvarjehanda, men man förebrådde hoxom en mani, den att vilja gifva sitt råd då han bort nöja sig med att följa andras och att förråda en skicklighet, för hvilken man ju bör låta äran tillkomma sina förmän, när man sjelf är blott exa obetydlig person. Oaktadt alia sina bemödanden, lyckades han således icke: tillviuna sig Marias uppmärksamhet, och då hon reste till Angers, nödgades han stanna qvar samt försvann i hopen aflägre officerare. Från den tiden var han icke just gerna sedd vid hoivet. DAlvimar kände sig obshagligt berörd af denna oupphörliga otur. Ingenting hjelpte honom, hvarken haas vackra ansigte, bans fina sätt, hans temligen höga börd, hans kunskaer, han3 skarpsinnighet, hans tapperhet, eller ans angenäma och underhållande kosversation: man tyckte icke om hozom. I början hade man haft nöje af honom, men sedermera blef man uttråkad af den bitterhet, hsn förrådde; ellar också misstrodde man den ärelystnad, som ban ibland icke brydde sig om att cachera. Han var ej nog spanior eller rog italienare — eller, kanhända rättare, han bade för mycket af bägge: den ena dagen meddelsam, tillgänglig och medgörlig som en ung venetianare, var han deremot den andra högdragen, envis och sluten som en gammal kastilianare. ) Ludvig XIII:s med Anna af Österrike, och den unge konungens syster Elisabeths.