Dagens Nyheter – 17 september 1868, sida 2

kallade henne, fästade ingen uppmärksamhet vid den lille spanjoren, utan såg i honom ondast en obetydlig officer utan relationer och utan framtid. Men märkte hon herr dAlvimars verkliga eller låtsade passion? Det är något som historien icke förmäler, och som d Alvimar sjelf aldrig har vetat. Att denne man genom sin snillrikhet och sitt tilldragande väsende skulle ha kunnat behaga regentinnan, om icke Conciai redan helt och hållet vunnit henne3 hjerta, är ganska troligt. Concini hade en gång intagit en mycket lägre ståndpunkt och var vida mindre intelligent än han. Men VAlvimar bade i sig sjelf ett hinder för all framgång på hofmanna-banan, ett hinder som hans äregirighet icke förmådde öfverviona. Han var cen enthousiastisk katolik och hade alla fel, som utmärkte de dåliga s;auska katolikerza på Philip den andres tid. Misstänksam, orolig, hämndgirig, oförsonlig, var han genomträngd af tron, men en tro utan kärlek och utan ljus, en tro förfalskad af lidelsorna och af detta bat, som en politik, den der identifierat sig med religionen, oftast väcker, till stor sorg för den gode och öfverseende Guden, hvilkens rike egentligen icke är af denna verlden, utan fastmera af en annan d. v. s., om vi förstå författarens tanke rätt och uttrycka den med andra ord, den Gud, hvilkens välde bör utsträckas inom den moraliska verlden genom barmhertighet och icke inom den sinnliga genom våld. Man har svårt för att afgöra, om icke Frankrike i någon mån fått känna hvad inqvisition egentligen är, såvida herr dAlvimar vunnit regentinnans kärlek och lyckats ingifva henne sina åsigter; men så skedde icke, och Concini, hvilken man ej hade annat att förebrå än att han icke var nog förnäm, för att ha rättighet alt stjäla och plundra, såsom en verklig grand