Dagens Nyheter – 15 september 1868, sida 3

glömde snart ledsamheten, då jag fått vara en orsak, att Sverige i en framtid skulle äga den bäste af konungar; och ginge åter ej min plan i fullbordar, skulle väl en efterverld beklaga det öde, som då troligen var mig beredt, men som jag ansåg för ljufvast af alla, nemligen att få dö för sanningen och fosterlandets väl. Vägen ifrån Paris togs genom Valanciennes, Brässel och Hamburg, der jag nödgades uppehålla mig omkring en half dag, hvarefter resan forssattes öfver Korsör och Helsingör till Stockolm. Den 12 juli anlände jag till hufvudstaden, då jag genast gick till h. e. statsministern för utrikes ärenderna, Vv. Engeström, på dess embetsrum, samt öfverlemnade honom det bref, jag medhaft ifrån general Wrede. Vid dess genomläsande skiftade h. ex. ofta färg, samt såg på mig mellanåt med sträng mine; och var äfven hofkansleren Wetterstedt närvarande. Då började jag att omtala, det lyckan gynnat mig med ett sammanträde med prinsen af PonteCorvo, hvilken jag ansåg den värdigaste till Sveriges kronprins, och att, i händelse af dess utkorande, kejsar Napoleon ej hade något emot detta. Som nu väl ingen kunde, efter alla de upplysningar, jag hoppades få meddela, neka, att detta vore för Sverige det lyckligaste, så förmodar jag, att både konung Carl XII och alla andra skulle inse förmånerne af detta val och antaga det, såsom för Sverige det lyckligaste. (Forts.)