Dagens Nyheter – 12 september 1868, sida 3

bättre verid. Jag tog henne på mina armar och sprang fram midt på torget, ropande: — Nåd! nåd! Hvilken ironi! hvilken onyttig förebråelse mot himmelen för dess grymhet! Det var min far, som hejdade mig, som mottog mig eller, rättare, oss båda i sin famn. Jan hade såsom en trogen vän följt Valentines morbror inför rätten och ända till afrättsplatsen, för att bovittna hans dygd och hans mod. Hon är död! utbrast han. Jag hörde honom för första gåogen snyfta. — Död! upprepade jag instinktmässigt, utan att änvu förstå, utan att kunna fatta min olycka. Medan min far bar Valentines döda kropp in uti ett närliggande hus, gick jag, förslöad oca fjettrad vid en fix id fram åt S:t Nioolaikyrkozåråen, der herr Gouaults lik blitvit lagdt. Han hade oförskräckt gått döden till mötes, hållande banden mot sitt bjerta och sin kokard. Man hade velat förbinda hans ögon; men detta hade ban urdanbedt sig. — Nej, lärer han ha svarat; jag växtar döden, och jag vill se honom komma. Hån gaf sjelf sina banemän order att skjuta. Innan han föll, utropade han: — Lofyo konungan! Jag lutade mig ned, för att laga bort S:: Ludvigskorset och kokarden — den som jaz har här, och som jag bevarat såsom ett minne af da båda, hvilka jag på on gång förlorade. Då blef jag varse på hans bröst ett papper, hvarå stod skrifvet: Landsförrädare! Jag försökts resa mig unp, men jag kunde det icke; jag nesföll afsvimmad på dena blodbemängda snöbädden — — — — — — — Hvad skall jag väl tiläsga? Alltifrån denna dag leida jag uteslutande för min far. När kriget var slut, hävgde jag mitt gevär på en i spik och gömde min ungdoms dyrbara reliker. Den 24 februari 1848, då mina ider vunno