Dagens Nyheter – 12 september 1868, sida 2

— Derigenom skulle vi göra honom misslynt och motverka en lycklig utgång af saken. — Han gofver! ban kan sofra! Huru länge skola hans drömmar räcka? Vi träffade borgmästaren i staden Troyes och två andra medborgare, som, vid underrättelsen om herr Gouanlts arrestering, skyndat sig till kejsarne, för att lägga ett godt ord för den -hederlige, aktade mannen. — Ni finver väl, min herre, att vi måste väcka honom, yttrade Valentice, i bedjande ton till stallmästaren; det vore en stor olycka för detta samhälle, om... : Herr de Mesgrigny lemnade oss samt begaf sig ensam uppför trappan; det var hans menivg att förskaffa sig inträde i Napoleons sofrum. Vi väntade länge. Valentine höll sig bredvid mig. Jag förvånades öfver att hennes ögon voro tårlösa, och att hon såg så lugn ut, Men hennes hjerta klappade våldsemt i hennes bröst, det märkte jag. Efter förloppet af tjugo minater, som syntes oss sekellånga, hörde vi någon ropa till o3s ofvanifrån: — Kommen upp! — Låt 033 gå upp, sade Valentine. Men då hon skulle sätta sig i rörelse, sveko henne krafterna. Jag slöt mina armar om hennes lif, för att stödja henne. — Nej, gå upp, Maurice, stammade hon. Lemna mig här... Jag kommer efter; låt blott ej vänta på er. Och hon satte sig eller, rättare, sjöck ned på första trappsteget. Borgmästaren och de två personer, som följde honom, voro redan halfvägs. Jag hann upp dem. Kejsaren var i sin sängkammare; hau hade nyss uppstigit. Hans ansigte var mycket blekt och hans ögon blixtrade. Herr de Mesgrigny framstälide för honom vårt ärende, då vi inträdde,