Dagens Nyheter – 12 september 1868, sida 2

söker skrämma de fiender, han bar bland sitt eget folk. Kaptenerna, gom hört dessa ord, närmade sig nu åter, och den ene af dem yttrade: — Tala icko så der, när ni kommer inför krigsrätten. ooo— Tror ni då att jag har något att riskera ?... Maurice, jag har mitt S:t Ludvigskors och min kokard. Om man låter mig behålla der intill min sista stund, skall ni sedan laga att ni får dem, eller huru? Och ni skall bevara dem till minne af mig. Och nu en bandtryckning. Jag skulle så gerna vilja omfamna er; men man kande 88 oss på gaten, man kande tro att jag befunne mig i en upprörd sinnesstämning, och till följd häraf skulle man alltför snart gissa sig till, hvad man i annat fall först sednare torde få veta. Ni skall taga vård om min maka. Käraste Maurice, låt heone vara i ert hem; hon är religiös och skall derför lätt trösta sig... Nu gå vi, mina herrar! Våra händer omfattade hans; vi hade helt säkert, om det gått an, hållit honom qvar, fört honom med os3. De båda officerarne hade synbarligen svårt för att låta bli att gråta. — Följ honom, sade jag till min far; jag skall försöka rädda honom. — Jag hade verkligen helt plötsligt fått en id6. Jag kom ihåg att berr Gouault var kusin till Napoleons stallmästare herr Mesgrigny. Nu gällde det att träffa denne så fort som möjligt. Men borde jag lemna Valentine i okunnighet om detta försök? Kanske kunde hon bistå mig. Tiden hastade, och en krigsrätt dömer snart samt låter genast verkställa domen. Jag sprang till herr Gouaults hus. Valentine hade märkt, att hennes morbror gått ut; jag fann henne stående midt på golfvet i salongen; allt vittnade om att äfven hon ämnade gå bort. Hon darrade i alla lemmar. — Ah! se, nu har jag er här, Maurice! De