Dagens Nyheter – 12 september 1868, sida 1

Kyrkomötet har i förra veckan tagit sin början. Dess förhandlingar hafva visserligen hittils i allmänhet ej varit af särdeles intresse för den stora allmänheten; men vissa af de ärenden, som der blifvit bragta å bane, hafva dock för den opartiska iakttagaren tillräckligt tydligt visat i hvilken riktning mötets verksamhet kommer att gå. Redan vid mötets öppnande undfägnades åhörarne på läktarne med ett i rent statskyrklig anda hållet helsningstal af ordföranden till mötets öfriga medlemmar. När vi säga att talet var statskyrkligt, faller ock af sig sjelft att det måste vara strängt konservativt, någonting som för öfrigt låg isakens natur, då det var svenska statskyrkans primas, som här helsade dels sina underordnade tjenare, dels de statskyrkliga fåren. Den stränga tukt och disciplin, den sammanhållning till försvar mot de anfall, som tidens fåkunniga andar eller med andra ord förnuftet, som i vår tid mera än förr synes vara de sannt ortodoxa en styggelse, oupphörligen göra mot den för flera hundra år tillbaka antagna trosbekännelsen, hvarom mötets ordförande uttryckte sin lifligaste förhoppning —denna sammanhållning synes, att döma af åtskilliga tecken, mötets stora majoritet hafva funnit nödvändig. Redan i måndagens sammanträde fick man se en af de valda ombuden för Lunds stifts presterskap uppstå för att framställa det förslag, att mötet skulle uttala den bekännelse att det godkänner lutherska kyrkans lära, sådan den finnes uttalad i samma kyrkas symboliska böcker. Det torde vara klart för enhvar, att dr Falcks förslag att låta mötet och hela svenska folket, som det i kyrkligt afseende rättsligen representerar, sålunda underkastas en ny konfirmation, om förslaget vunnit framgång, skulle hafva gjort mötets hufvudsakliga ändamål om intet. Alla reformer i vår troslära hade i så fall blifvit omöjliggjorda, för så vidt initiativet till dem skulle utgått från mötet. 7 Det vore glädjande om man egde fog att antaga, att det var fruktan för denna följd; som vållade att hr erkebiskopen, med en hos honom icke vanlig fyndighet, hittade på utväg att förebygga vid motionens väckande en öfverläggning; men det torde icke vara att träda grannlagenheten för nära att gissa, det den qvicka afklippningen af motionens behandling på stället härledde sig från farhågor för att allt för bjerta yrkanden skulle framkomma från de presterliga ledamöterna om strängt vidmakthållande af dogmernas monopolium, och för att å andra sidan, genom uttalanden af en eller annan lekman eller pietist, det skulle blifvit alldeles uppenbart för svenska folket att Väktaren haft rätt i sin utsago att inom kyrkomötet äro representerade alla möjliga fraktioner af tro och otro. Något annat skäl än sådana farhågor och af dem framkallad påtryckning från fädren är svårt att uppleta för dr Falcks beslut att i onsdags återtaga sin motion. Intressant skulle det dock hafva varit, om förslagets upphofsman ådagalagt något mera ihärdighet i att genomdrifva detsamma och ej så lätt, som skedde, gifvit tappt. Förslaget hade nog vunnit bifall hos mötets majoritet, dock, som vi hoppas, ej utan motstånd från åtminstone några af lekmännen. Svenska folket hade då fått full visshet om sina kyrkliga representanters åsigter, fått svart på hvitt på hvars andas barn mötets medlemmar i sjelfva verket äro. Det får nu i stället, i likhet med doktor Falck, nöja sig med de observationer, det i detta afseende under mötets gång kan göra. Måtte nr doktorns förhoppningar om resultatet af lessa iakttagelser åtminstone icke i allo besannas af verkligheten! Måtte på detta möte itminstone några röster höja sig, som föra ramåtskridandets och samvetsfrihetens talan! Sveriges folk, åtminstone den tänkande delen af detsamma, den som ihågkommer att förnuftet är oss gifvet för att vi skola använda detsamma, ej mindre då fråga är om religiösa än om verldsliga saker, skall med tacksamhet mottaga hvarje yttrande, som visar att det gudomliga elementet hos menniskan äfven vid detta möte ej saknar representanter. Mötets andra märkliga företeelse är utsången af de äfven i måndags förrättade utskottsvalen. Att denna på förhand var gifven, kunde vi visserligen ej betvifla; men utt resultatet skulle blifva just sådant, som let blef, detta hade vi dock svårt för att tro. I det förnämsta af dessa utskott, kyrkolagsutskottet, insattes af mötets majori