Dagens Nyheter – 11 september 1868, sida 3

Man talade om att kejsaren var försonligt stämd, och att han ämnade förlåta dem, som rtörbrutit sig. — Han skall förlåta äfven honom, sade min far, i det han nödgade mig att gå hem, för att hvila mig en stund. — Lita icke derpå, lydde miit svar. Och vi gingo snart ut, för att begifva 03s till Templegatan. Vi måste passera herr Dachatels hus, som beboddes af Napoleon, för att komma till herr Gouaults boning. Jag betraktade byggnaden och tyckte att den kejserliga lokalen bar en viss prägel, hvilken verkade lugnande på mitt upprörda sinne. Napoleoas häst, ävnu löddrig, stod och stampade på gården. Officerare sprungo ut ochin; ingenting såg hotande ut. — Nå, du ser väl... yttrade fader Cerbonnet till mig. Jag påskyndade mina steg. Redin kunde jag skåda det höga skiffertaket å detta kära bus, i hvilket hon, som för mig var allt, dvaldes, och mina farhågor höllo just på a:t helt och hållet skisgras, då jag varseblef herr Gouault, som på något afstånd kom oss till mötes. Han var icke ensam. — Se! utbrast jag, vänd till min far, coh i det jag stannade tvärt. — Redan! mumlade dena förträfflige mannen. Herr Gouault gick, efter utseende helt lagn, mellan tvänne kejserliga gardes;-kaptener. Han märkta oss och helsade på o:s med en vänlig nick, innan han kom 033 så rära att han kunde tala till 633. Da båda officerare, som ledsazade honom, syntes badröfvade. D3 förstodo förmodligen stt vi voro ett par af havs vänner; ty de stannade och tilläto honom språka med 035. (Forts.)