Dagens Nyheter – 11 september 1868, sida 2

Jag hann fram till Paris-porten just då borgmästaren, en af magistratens ledamöter samt en medålem af municipalrådet underhandlade med den af sin generalstab omgifoe furst von Wrede och vägrade att gå in på den af honom erbjudna kapitulationen, hvarvid de till sin ursäkt föreburo det giltiga skälet att de, såsom de enda i staden qvarvarande öfverhetspersonerna, måste förblifva på sin post. — Nåväl då, svarade fursten, stanna qvar på er post, mine herrar! Ni skola få släcka branden, om ni kunna det. — Skulle inte jag kunna användas såsom budbärare? frågade jag, sedan jag närmat mig gruppen. — Hvem är ni? Borgmästaren ansvarade för att man kunde lita på mig. — Nåväl då, jag har ingenting emot att antaga er. Men ni är alldeles ensam; här behöfvas flera, ty ni kan blifva dödad. Se så, tveken ej längre, mine herrar; jag gifver er mitt hedersord på att jag skall vaka öfver staden lika väl som ni sjelfva. Mina soldater skola erhålla befallning att, före er återkomst, ej tillåta sig något, som kan kallas otillbörligt, och jag sjelf skall ej, under er frånvaro, vidtaga några stränga åtgärder mot invånarne. Det beror på er sjelfva att bespara mig detta obehag. Se här ha ni depescherna; en trumpetare skall få åtfölja er. Betänken att det gäller era landsmäns väl eller ve. Magistratspersonerna gjorde icke några vidare invändningar; man öppnade portarne för oss och vi begåfvo oss ut. Jag vill förskona er från att böra omtalas hvad vi under vägen hade att utstå. Vi trefvade 033 fram i det djupa mörkret och tyckte oss höra huru kulorna hveno omkring våra öron. Vid vår ankomst till förstaden Saint-Martin