ner herr Gouault gjort under vår nattliga promenad några dagar förut. När jag kommit upp i tornkammaren, fick jag se en betydlig truppstyrka samlad temligen långt bort åt det håll, der Paris ligger. Höga dammoln uppstego från landsvägen. Man stred på en half mils afstånd från Troyes, och det såg ut som skulle fransmännen, hvilka hade öfvertaget, inom förloppet at en dag blifva herrar öfver staden; denna hade emellertid utländnivgarne ännu knappt hunnit utrymma. Emellertid hade stadsboarne satt sig i rörelse och sökte, oaktadt alla förbud och hotelser, få reda på, huru sakerna stodo. När vi kommo ned i kyrkan, funno vi der några officerare, som i största hast skyndat dit, för att taga nycklarne och läsa igen de dörrar, hvilka ledde till tornet. Kanonoch gevärsskotten hördes allt tydligare, och man väntade sig ett anfall. Fienderna hade besatt vallarne, och stadenz invånare voro ålagda vid dödssraff att icke lemna sina hus. Men hvar och en trotsade förbudet, och de allierade vågade icke sätta sina hotelser i verket. Hvilken dag! Jag sprang till rådhuset; der herrskade den fullkomligaste villervalla. — Kejsaren kommer! kejsaren kommer! ropade tjenstemänanen med en glädje, som — det märktes väl — var blandad med förskräckelse. På samma gång man kände sig lycklig öfver att befrielsens stund var så nära förestående, bäfvade man vid tanken på att aflägga räkenskap inför denne fruktansvärde doware, som aldrig avklagade sig sjelf för sina egna fel. (Forts.)