Dagens Nyheter – 9 september 1868, sida 3

— Stackars morbror; han lider mycket, sade Valentine till mig. — Och ri, min vän? — Jag, svarade hon, i det hon rodnade och framsträckte sin panna att kyssa, jag blyges öfver att jag ej lider nog mycket. XVII. Herr Gouault höll sig alltifrån den dag, då de i föregående kapitel omtalade händelser timade, isnestängd i sitt hus. Uuäsdningarne hade i en hast blifvit lika förhatliga för honom, som de alltid varit för oss andra. Talade man om våldsamheter, begångna af soldaterna i staden eller de:s omgifvingar, suckade han djnopt. Vågade man berätta för honom, huru ortens befolkniog hämnats på sina förtryckare, krusade ett bittert löje hans läpprr. För öfrigt var han lugn och vänlig samt intresserade sig synnerligen för vårt nära förestående giftermål. Han uppmanade fra Gouault och Valentine att påskynda de nödiga förberedelserna, på det att det vigtiga steget måtte kunna tagas så fort som möjligt. Och härunder drömde han om den outsägliga lycka, som skulle komma 0ss till del. Han vågade icke säga: — När utländningarna aflägsnat sig härifrån... Men han sade: — När våren kommer, när vi få värme och blommor, då, mina barn, skola vi slå 033 red någorstädes på landet. Fader Cerbonnet skall lemna sin butik; men ack! våren låter sålänge vänta på sig. Jag aktade mig noga för atttalaom det obehagliga intryck, som bars misslyckade försök gjort på stadens invånare. Det har jag redan sagt och säger ännu en gång att nationalstolt