Dagens Nyheter – 9 september 1868, sida 1

Stridiga åsigter om kyrkans presterskap. I sitt helsningstal till kyrkomötet sade hr erkebiskopen, angående dess andliga med: lemmar: Jag tror mig kunna säga, att presterna iäro be riättigade till aktning. En stor del af dem är va bland det i särskilda orter arbetande preste skapet. Icke blott af pligt, utan, jag vågar det tryggt förklara. också af kärlek handlägga de de kyrkliga angeligenheterna i dessa orter, och de hafva hitkommit med de bista insigter, med mog: nad erfarenhet, med trohet och nit i det som dem åligger. Vid deras sida befinna sig mycket akt ningsvärda målsmän för den kyrkliga vetenskapen, hvilka icke heller åsidosätta arbetet i samlingarna. Slutligen har författningen velat, att do i stiften främste vårdarne af kyrkans ärenden, skulle här intaga en plats. Äfven med fara att anses j fvig, vågar jag det påståendet, att desse män, både i sina embetskretsar och här, låta sig ledas af redliga afsigter och således väl icke heller äro oberättigade till aktning. . Angående kyrkan sade hr erkebiskopen bland annat: Jag är förvissad att kyrkan och särskilt evangelisk-lutherska kyrkan ännu har de rättwitigaste anspråk på det svenska folkets kärlek. Tidningen Väktaren, som af er. bland kyrkomötets presterliga medlemmir doktor Falck, vid sammanträdet i måndags erhöll vitsordet, att den icke är ovänlig mot kyrkan, och som af många bland dr Falcks embetsbröder samt af ännu långt flere inom församlingen anses för en lika stor autoritet som hr erkebiskopen, yttrade deremot i sitt förra torsdagsnummer följande omdöme, hvilket, åtminstone hvad biskoparne angår, alldeles strider mot örkebiskopens och för öfrigt är ett så märkligt bevis på att läseriet numera känner sig såsom en med prestadömet jemnstark makt, om icke till och med detsamma öfverlägsen, att det bör meddelas äfven våra läsare. Yttrandet ly-: der så: Apostelen Paulus bjuder, att församlingsföreståndarn?, att presterne icke ens må vara nykristne. Men bland vårt presterskap, yngre och äldre, finnas icke blött sådane, utan kanske till största delen, hvad: mycket värre är, okristne, sådana som hafva föraktat tron. Ja till och med villolirare, svärjare, Guds namns missbrukare, girige, oredlige. drihkare, spelare, otuktige, helgerånare, själamördare torde väl ännu tillsammantagne utgöra en ej ringa del af dem, hvilka innehafva det heliga embete, som har budet att föda Kristi hjord ibland oss, Och huru många göras icke genom okunnighet, lättja, väliefnad, ärelystnad, lycksökeri, menniskofruktan och menniekobehagsamhet tili Gvds ords handtverkare, till legoherdar i stället för rätte herdar? Här fordras battring, de enskildes allvarliga bättring. : Hade icko de, som varit och iro kallade att vara väktare på Zions murar, sjelfve sofvit en djup sömn och lagt sig all vinning att under lifvet insöfva och efter döden falskeligen sallgprisa dem, som de skulle väcka och hålla vakna, så hade aldrig vår kyrkas affall blifvit så förfärligt, så hade icke nationalsynderna, den allmänna mammonsdyrkan, svärjandet, sabbatsbrytandet, dryckenskapen, slöseriet, öfverdådet, opålitligheten, i så hög grad gripit omkring sig. — Hade icke så mänga af de myndige i vår svenska kyrka betett sig såsom öfverstepresterne, så många bland de enskilda församlingarnes lirare såsom de skriftlärde och fariseer, när Kristus Jesus efter otrons natt åter sade sitt välsignade: varder ljus, och började vandra omkring att väcka upp de döda ibland oss, så hade aldrig den olycksaliga förvirringen i det andliga 8 blifvit så stor. Dä hade icke enskilda sällskap kom. mit på den tanken att på egen hand fullgöra de F församlingens pligter, som värdslösats och försummats af dem, som de närmast angingo. Fosterlandsk stiftelsen, missionssällskapen, diakonissverksamheE ten, m, m. hade då genom kyrkans eget arbete för den s, k. inre och yttre missionen antingen från B begynnelsen funnit sig obehöfliga eller ställt sig i k den innerligaete förbindelse med och underordning k under vårt kyrkosamfund och dess styrelso. Hade N denna i tid aktat på församlingens behof och, me Hi dan den egde dess förtroende, till Guds rikes förmån samlat de stora frivilliga gåfvor såväl som de M enkans skärfvar, hvilka nu rest en miingd af den K bestående kyrkoinstitutionen oberoende byggnader K för allehanda kristliga ändamål, så hade ingen skarp motsats bildats mellan de gamla kyrkorna å ena B sidan och de nya bönehusen och missionssalarne H m, m. å andra. — Hade icke så många af dem, gom företrädesvis voro kallade att vara fridens KM budbärare till Sveriges folk, sjelfve hört till de K ogudaktige, om hvilka Herren säger. att de hafva ingen frid, så hade vi icke nu så mycken tvedrägt och separationslusta. så mycket partisinne, så mycken ofrid och kärlekslöshet inom våra landamären. : En förskräcklig skuld, ett blytungt ansvar — så H mycket värre der det icke kännes — hvilar öfver värt presterskap och vår kyrkostyrelse Derigenom B har åstadkommits en oberäknelig själaskada, en stor våda för den bestående kyrkliga och stats-ordningen. Med all rätt har också kyrkans embete sjelf, der det så vanvårdat de heligaste pligter, blifvit missaktadt och förlorat mycket af folkets förtroende. Ännu är dock icke allt ftförloradt Gud är långmodig: dock ve lärarne, om de synda på nåden. Deras föorniimsta angelägenhet vare att söra bättring, bättring för ofvan berörda och annat 8 lylikt syndaelände. Gud skall då förlåta och med örlåtelsen gifva kraft till en herrlig, om ock sen B örnyclse.t :