Dagens Nyheter – 8 september 1868, sida 2

Det var rojalisternas deputation; den bestod af blott åtta personer, och i spetsen för dessa gingo herrar Vidranges och Gouault. Men de åtföljdes af en hop nyfikna och politiskt intresselösa menniskor samt kanske äfven af några slumpens män, jag menar sådana som äro de sista, då det gäller att pröfva faran, och de första i att dela segerv, parasiter som ställa sig bakom de oförsigtiga, för att helsa dem såsom hjeltar eller arrestera dem såsom förrädare. På sin höjd fyratio medborgare hade, med eller utan reservationer, undertecknat den petition, som dessa åtta hufvadmän nu, framburo till kejsar Alexander. Herr de Vidranges gick med en triumferande hållning och min; han hade hvit kokard i hatten samt S:t Ludvigskorset på sitt bröst. När jag såg honom passera, försökte han taga herr Gouault under armen; men denne, hvilken syntes kall och beslutsam, tryckte armbågarne hårdt intill sidorna; han ville väl ej förråda en alltför stor förtrolighet. Herr Vidranges tog slutligen sitt parti; han beslöt gå ensam. Då herr Gouaults grannar vid Temple-gatan sågo honom utträda ur sitt hus i detta sällskap, intogos de plötsligen af medlidande. Man tyckte allmänt om honom; några portar Öppnades, och flera förståndiga män sprungo till honom, sägande: — Granne, stanna hemma! Hvilken oförsigtighet! Ni har alltför få anhängare; man skal håna, förolämpa er. Göm åtminstone för all del denna kokard! — Kom med mig, svarade herr Gouault helt enkelt; vi bli då talrikare och skola kunna handla efter önskan, utan att göra oss skyldiga till någon oförsigtighet; man skall respektera oss och våra insignier. Men rådgifvarne skakade sina hufvuden, be