mycken stolthet burit. Han närmade sin hand intill densamma, såsom hade det varit hans mering att slita den ifrån hufvudbonaden; men han tvekade. — Nej, nej, sade han, i det han med en beslutsamhet och et: lugn, som man skulle ha kunnat kalla förfärliga, åter satte på sig hatten. Jag vill ej förneka mig sjelf och mina grundsatser. Kommer ni, Vidranges? Jag gick fram till bonom. Han fattade mina båda händer och förbjöd mig att tala, yttrande: — Säg mig ingenting, Maurice, Jag tackar er för de råd, ni vill gifva mig. Han vände sig till apotekaren. — Ni ser, min herre, sade han till denne, att det tjenar ingenting till att skjuta mig för pannan. Jag har stora skäl till att åtaga mig det bestyret sjelf. Apotekaren intogs af medlidande. — Ni skall kanike snart nog komma i tillfälle att taga revanche, sade han artigt, ifall vi få mottaga dåliga nyheter från kongressen, eller om kejsaren blir slagen. — Jag sträfvar ej efter ett sådant tillfälle, hvarom ni talar, min herre. Jag försvarar hvad jag anser rätt vara, och medvetandet häraf är mig nog. Segern ligger i Guds sköte. Herr Gouault lät sig ledas af markisen de Vidranges, hvilken för sin egen del icke fannit skäligt fästa någon kokard i hatten, samt gick tillsammans med honom öfver torget och ända hem till Templegatan, under hela tiden bärande sitt hufvud högt, såsom hade han varit segrare, i stället för besegrad. Valentine väntade honom otåligt. — Nåväl, morbror ? -— Åh! min systerdotter, ser du icke på mig, hyilka nyheter jag medförer? Då han modstulen slagit sig ned på en stol,