Dagens Nyheter – 7 september 1868, sida 3

met af vigt att denna gillades af municipalrådet; annars blefve dess betydelse ringa. Säkerligen skulle man ha vändt sig äfven till de kejserliga embetsmännen i orten, för att få deras underskrifter, såvida icke dessa embetsmän, med herr Baffarelli i spetsen, haft den försigtigheten att öfvergifva sina poster och resa så långt bort som möjligt från skådeplatsen för de tilldragelser, jag nu omtalar. När man såg herr Gouault uppträda med sin kokard och sitt ordenskors, fästadt vid en guldkedja och ej vid ett rödt band, blef en icke ringa uppståndelse bland den hop mennriskor, som var samlad utanför rådhuset. Man väntade sig ej en så direkt utmaning. Denna kokard, som i sig innebar en skarp protest mot den örn, hvilken ännu utbredde sina vingar öfver ingången till kommunalstyrelsens hus, gjorde en förfärlig, en hotande effekt. De som lofvat understödja herr Gouault och de som förut varit tveksamma, beslöto nu öfvergå till motpartiet. Borgmästaren, som hade rådfrågat sina embetsbröder, ville icke tillåta att en ordentlig diskussion öppnades. Herr Gouault, som här träffade markisen Vidranges, sprang förgäfves flera gånger ut på bron och på den inre gården, uppmanande de sammankallade medborgarne att inträda och deltaga i öfverläggningen. Moan framstammade en vägran, en ursäkt, ett råd — och man skyndade sig bort ifrån honom. Sålunda skingrades den ena gruppen efter den andra med en hastighet, som gjorde apotekaren förtjust, men bedröfvade mig. Jag var rädd för att herr Gouault skulle gå alltför långt i oförsigtighet. Till sist funnos på rådhusets gård inga andra än herrar Gouault och Vidranges, apotekaren, min far och jag, Valentines morbror tog af sig sin hatt; HH såg honom melankoliskt betrakta denna kokard, som han med så