Dagens Nyheter – 7 september 1868, sida 3

närmade sig Valentine honom och tryckte en kyss på hans panna. — Stackars morbror! 4 — Säg snarare. Stackars Frankrike! stackars fransmän! — Hvad har man sag :er? — Ingenting; man hav icke ens förolämpat mig... Ah! de äro rädda för att ha en vilja, en åsigt. Fastän deras fäder, bröder och söner blifvit förde till slagtbänken, äro de ännn villige att lyda slagtaren, dessa Champagnesiska får; och de gå med sänkta hufvuden, äfven när deras buse icke lävgre är tillstädes, när han ej mera har ea3 en hund, som kar bita dem. Jag var en galning, som vände mig till dem... Men prinsarne skola förstå 033, och situatioren skall snart blifva förändrad. — Tror ri det? Herr Gouault såg upp och fästade på sin systerdotter en allvarlig, genomträngande blick. — Hura kan du tvifia derpå? Är det då för herr Bonapartes skull, är det för att återinföra republiken som alla Europas regenter trädt i verksamhet? Valentine var helt rörd; hona kom ibågs de soldater hon åett i Maizidres. — Morbror, sad? hon, de som låta döda sig ropa: jefve kejsaren ! — Nåja; men man dödar äfven och skall äfven döda andra som ropa: lefve konungeal Jag undrar just hvad man måste tillfoga dessa Champagnesare, för att väcka hat hos dem? Man har åtminstone icke ännu trampat dem nog hårdt under fötterna. (Forts)