er bli min sekundant, fader Cerbonnet, återtog apotekaren. Ni finner att det blir en duell utaf, fastän af annat slag än den tilltänkta. — Huru! ville ni skjuta mig för pannan? frågade herr Gouault med den lugnaste ton i verlden. — Ja, min herre. — Vi skola tala om den saken en annan gång, ifall icke händelser mellankomma, som bespara er allt besvär med mitt förpassande till andra verlden. Vi gingo alla fyra, för att begifva oss till rådhuset. Men knappt hade, vi hunnit ut på gatan, förrän vi stannade. Apotekaren villo icke gerna bli sedd i sällskap med herr Gouault, hvilken, såsom sagdt, bar ordenskors och hvit kokard. Den gamle rojalisten förstod detta. — Vi råkas derborta,.sade hav. Farväl så länge; gå ni er egen väg. Jag tyckte synd om herr Gonuault och ville taga honom under armen; men han sköt mig ifrån sig. — Kompromettera er inte! sade han till mig. — Ni ser, herr Gouault, inföll lifligt min far, att ni är ensam! — Min berre, ni kan ju låta eskortera er af ett regimente kosacker, ropade apotekaren. Herr Gouault smålog med misstrogen min, såg efter, om kokarden satt qvar på sin plats, samt aflägsnade sig derefter ifrån 033. En. stund sednare träffades vi vid ingången till rådhuset, Rådet var verkligen samladt. Rojalisterna hade på morgonen sökt bearbeta borgmästaren. Hvad särskildt beträffar Valentines morbror, hade han besökt och vidtalat några af stadens mera inflytelserika borgare. Ett visst antal sådana personer, som man under alla regimer Kallar konservativa, hade lofvat föroca sig om peotitionon; men det var i främsta rum