Dagens Nyheter – 7 september 1868, sida 2

Jag trodde att jag skulle få bevittna ett våldsamt uppträde; och jag skyndade derför att lägga min hand på apotekarens arm. Men denne lade band på sig och lät vår rojalist nalkas oss helt lugnt. Först när herr Gouault befann sig några få steg ifrån oss, sade han till honom: — Vi talade om er, min herre. — Och jag, min herre, söker er, emedan jag har något att språka med er om. — Under sådant förhållande var ju detta sammanträffande högst lyckligt. Hvad vill ni säga mig? Herr Gouault kunde beherrska sig sjelf, och det var icke utan att han äfven i viss mån beherrskade andra. Man kunde ana, det han nu fast beslutit att ej på något sätt förgå sig. — Jag ville säga er, ätertog han långsamt och betonande hvarje ord, att vi båda representera hvar sitt politiska parti i denna stad. Nu är rätta stunden inne att låta våra medborgare välja och bestämma sig för det ena eller det andra. — — Nej, min herre, rätta tiden dertill är ännu ej kommen, svarade apotekaren; ty för närvarande har ni fördelen på er sida. Ni är nu bland segrarne... — Och ni, min herre, svarade herr Gouault i en ton, som nästan kunde kallas mild, är bland de besegrade. Detta väcker ett medlidande, som bör komma er till nytta. o— Låtom oss ej vidare resonnera om denna sak, svarade apotekaren otåligt. Vi underkasta oss nu mycken smälek; men vi skola hämnas småningom, i den mån vi kunna, till dess en gång vår dag kommer! — Hämnas! och på hvem eller hvilka? På de blinda verktyg, som Bonapartes ärelystnad väpnat?