Dagens Nyheter – 7 september 1868, sida 2

set på sitt bröst och en hvit kokard på hatten. Till en början fästade man ingen uppmärksamhet vid dessa tecken; man såg knappt på dem man passerade, och icke ens gamla belykta sökte upp hvarand a, för att meddela sina intryck. Den förste som varseblef huru Valentines morbror styrt ut sig, var den apotekare, om hvilken jag förut talat. Han skyndade sig genast hem till oss, och med ljudiig stämma ropade han, innan han ännu väl hunnit stänga dörren efter sig: — Cerbonnet, vill pi bli min sekundant? — Hvad bar då bändt? — Jag skall gå och gifva herr Gouault en örfil midt på gatan. Denna soldat i Condes armå tycker att han är grann med sina hvita band; jag vill färga dem åt honom. — Eftersom alla andra låta honom fritt gå förbi, sade min far, kan ni gerna göra på samma sätt. Hvad tjenar det till att ni vredgas på honom? — Det var tusan, må jag säga, hvad ni har blifvit lugn sedan i går. Och den fruktansvärde patrioten fixerade mig skarpt. Min far slog ned ögonen. — Sedan i går, sade jag i min ordning, har min far insett att det är bättre att släcka elden, då den kommit lös, än att vara dess upphofsman. — Ahl! det är ni, herr Maurice, som ingifvit honom den åsigten, hvilken låter bra, jag medger det. — Ja, hvarför icke? Jag ser gerna att han i detta fall hyser samma mening som jag. —. — Som ni behagar. Jag skall annorstädes uppsöka personer, som förstå mig och... hvilka icke gå och vänta på att bli gifta. När han öppnade salsdörren, inträdde någon i detsamma uti boden. Det var herr Gouault.