Dagens Nyheter – 5 september 1868, sida 3

försvinner från det ena fönstret efter det andra, och som fru Petterson vetingenting värre än oordning, börjar hon genast efter första middagen undanskaffa detta kaos af kappsäckar och askar. Pappa Petterson känner emellertid med sig sjelf att han härvidlag är öfverflödig, och funderar på huru han på bästa sätt skall kunna tillbringa sin afton. Han fattar en tidning och utbrister efter en stund: — Hvad för slag... skall jag verkligen tro mina ögon? — Ja minsann, står icke der tydligen: priserna äro de lägre. — Herr teaterdirektör och hofmarskalk, detta skall ni, ta mig tusan, inte ha gjort för inte! Trogen mitt en gång aflagda löfte, att ej betala 3 rdr per biljett, flyttar jag med denna dag ned ifrån andra raden. Lotten får följa med mig på Marco Spada, och du, Marie, blir visst inte ledsen öfver att få stanna hemma och hjelpa mamma. Fru Petterson fann sin gubbes förslag godt, och då Marie är den par preference husligaste af de unga fröknarne, så stannade hon gerna hemma. Endast med stor möda kan hr Petterson få sina biljetter något så när efter sin smak och ser vid inträdet i salongen med förvåning, att huset är nästan fullsatt. Under aftonen språkale han om ett och annat med en bakom honom sittande god vän till familjen. Sedan man haft det nöjet att efter ridåns nedgång två gånger inropa sin favorit, hr Willman, begifva sig far och dotter hemåt, åtföljda af den artige vännen. — Hvad tänker bror om kyrkom... — Tyst, min vän, afbryter honom herr Petterson, det börjar, fortgår och slutar; se der har du allt. I förrgår tog hr Petterson med sig hela familjen till operan, dels emedan han ansåg sig böra gå teaterdirektionen ytterligare till. mötes, och dels för att i Trubaduren helsa fru Stenhammar välkommen åter. Att familjen verkligen fick höra operan, hängde på ett hår; ty hr Petterson blef så förtretad öfver de högre priserna, att han var nära att vända om igen; men fickornas nedslagna uppsyn och fru S:s reengagement gjorde dock att han tog biljetter — ej på parkett, der det nu var mycket godt om platser --utan, som förut, på andra raden. Victor Hugo är lyckligtvis icke död; telegrafkorrespondenterna hade tagit miste på monsieur och madame: men fru Birch-Pfeiffer är och förblifver tyvärr död och är nu förmodligen begrafven i Berlin. — Beundrarne af Terpsichores glada konst i allmänhet och Pepita di Olivas i synnerhet begråta den, såsom ryktet förkunnat, af döden träffade sylfiden. Ahnej, ryktet har äfven denna gång pratat bredvid sina tusen munnar: Pepita lefver. I, hennes tröstade beundrare, skicken eder hjertligaste tacksägelse öfver Kölen till Aftenbladet, som påstår sig ur säker källa hafva hemtat denna för er så hugnesamma nyhet. I obemärkt lugn framlefver Pepita sina dagar på Villa Pepa i södra Frankrikes lustgård, med Hymens rosenbojor fängslad vid en Albions långbenta och rödhåriga son. Hon påstås fattat så stor smak för det äktenskapliga lifvet, att hon för framtiden uppgifvit alla tankar på pas, blomsterbuketter och applåder. Utom fästmannen från Danmark, väntar Stockholm sig ett mera notabelt besök af hr Ullman, som för oss vill presentera de stora talanger, om hvilka hans öfverallt uppklistrade jätte-affischer på amerikanskt sätt söka ingifva så stora föreställningar som möjligt. Den medföljande sångerskan, Carlotta Patti, tyckes vara, om jag så vågar uttrycka mig om ett fruntimmer, hr U:s picce de resistance, och återfinner man i boklådsfönster, på schweizerier och kaffer den stora sångerskans porträtt, hvarmed följer såsom text ett sammandrag af för henne smickrande recensioner. Att döma af porträttet, skiljer sig Carlotta, hvad utseendet beträffar, ifrån sin parisiska syster i väsentlig mån, då hos mm — mmm mm mm