Dagens Nyheter – 5 september 1868, sida 2

ogillande af andra ännu mera stärkas i sin öfvertygelse och som, kloka nog att retirera när de kunna göra det med heder, heldre rusa blindt framåt, då en reträtt skulle synas liktydig med en flykt. Tan ville åtminstone hedra den sak, han med så mycken värma omfattat, genom att uppoffra sig sjelf för densamma, när han ej kunde bereda den framgång och seger. Likasom Valentine, erfor herr Gouault en viss försmak af grafvens behag, som icke sällan tjusar offret redan innan den vigtiga och förfärliga dödsstanden är inne. Vi återvände under tystnad till vårt gvyarter; och då vi sade hvarandra farväl, kände vi båda, jag vet icke hvaraf dot kom sig, ett behof att omfamna hvarandra. 7 Och vi gjorde detta. Min far väntade mig. — Du har varit länge ute, sade han. Jag är orolig. Du ser så blek ut... du är hvit som en linneduk. — Jag skiljdes nyss från herr Gouault. Hans kokard har möjligen färgat ifrån sig. — Hvad sade han? — Han säger numera ingenting; han handlar. Mordbrandsförsöket har retat honom. Sådanader våldsamheter, skall jag säga er, min far, tjena endast till, att väcka hat och göra motståndarne vaksamma. — När de misslyckas, ja... — Äfven om dylikt lyckas,!tjenar det mer till skada än gagn. Min far fann mig något för mycket sträng emot honom; men.han kände inom sig att han hade orätt, hvarför han också lät bli att svara. I stället hvisslade han! en. republikansk visa; och när klockan slog tio, sade han: — God natt, Maurice! — Jag gick fram för att taga honom i handen; han drog mig till sitt bröst. — Jag skall aldrig mera göra något, utan